Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ANTECKNINGAR OM VÅRA DAGARS FOLKLITTERATUR 197
Ponson du Terrails berättelser, så är det af samma natur som i de flesta
liknande arbeten; man strider om titlar, om samhällsställning, om rikedomar
och — till ej ringa del — om kvinnor. De element, som föra handlingen
framåt, äro en otalig mängd förbrytelser, i allmänhet af den allra gröfsta
beskaffenhet. Mord och mordförsök, rån, förfalskning, barnarof och dylikt
utgöra knutarna på händelseutvecklingens tråd. Manfallet bland personerna
är i många fall så stort, att vid slutet endast hjälten, bofven och en eller
annan af deras närmaste vänner och medhjälpare finnas kvar; i slutscenerna
går emellertid bofven alltid sitt oundvikliga öde till mötes, hvadan hjälten
egentligen borde känna sig en smula ensam, då han firar sin slutliga triumf
öfver sina fiender. Af karakteristik, inre motivering eller psykologisk analys
finnes naturligtvis i alla dessa böcker icke det ringaste spår. Däremot kan
det icke förnekas, att händelserna i allmänhet utvecklas med mycken fart,
och man kan lätt förstå, att en läsare, som ej är van vid att intressera
sig för subtila detaljer, måste blifva i hög grad fängslad af den rikedom på
äfventyr och oväntade tilldragelser, som med iltågsfart aflösa hvarandra genom
berättelser sådana som dessa. Just detta karaktärsdrag har för den
moderna kolportageromanen varit af afgörande betydelse.
Vi ha hittills kunnat konstatera, att man kan leda våra dagars folkliga
förströelselitteratur tillbaka på ganska långt aflägsna källor. Men det finnes
ett element i densamma, som kanske är det allra mest populära och med
hvilket vi hitintills icke haft tillfälle att råka i kontakt, nämligen
detektivromantiken. Jag väljer detta uttryck, därför att det ensamt tyckes mig till
fullo karakterisera den litterära genre, som i våra dagar framträdt som en
parallell till äldre tiders berättelser om beryktade brottslingar såsom
Lasse-Maja, Cartouche med flera. För närvarande är detektiven favorithjälten;
hans list, hans mod och hans ofelbara sinnesnärvaro äro de egenskaper, som
man mest af allt ägnar sin beundran. Betraktar man detektivgenren ur
historisk synpunkt, så finner man med lätthet dess litterära stamträd; dess
förste verkligen betydande representant och egentlige upphofsman är Edgar
Allan Poe, som i ett par af sina berättelser kastat fram några uppslag, hvilka
hans efterföljare med den största hänsynslöshet förstått att exploatera. Poes
skarpsynte analytiker, M. Dupin, som blott med hjälp af sin eminenta
iakttagelseförmåga och sitt genomträngande förstånd löser upp hemligheten med
Marie Roget såväl som mysteriet med morden i Rue de la morgue, är den
moderna detektivromanens anherre och föregångsman. Den mest betydande
af hans efterföljare är ovedersägligen Sherlock Holmes, den af Conan Doyle
skapade och hitintills — jag höll på att säga tyvärr — undan alla faror och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
