Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 O. WIESELGREN
i dessa arbeten. Att beteckna den som banal och fylld af oäkta prydnader,
att kalla den än löjligt gravitetisk, än åter till ytterlighet vårdslös och
osammanhängande är icke tillräckligt; för att på ett fullständigt och uttömmande
sätt karakterisera den måste man gripa till ännu långt starkare uttryck.
Man möter i dessa böcker den mest kuriösa blandning af stilblommor,
hämtade från alla möjliga håll; särskildt vid skildringen af mera patetiska scener
förfalla författarna ofta till en så grotesk blandning af den yttersta banalitet
och det mest uppskrufvade patos, att man ej har någon möjlighet att hålla
sig allvarsam. Sylwan har på ett ställe i sina föreläsningar öfver den svenska
litteraturen vid midten af adertonhundratalet påpekat, hur ohjälpligt August
Blanche, den förste i någon högre grad af Eugene Sue påverkade författaren
i vår litteratur, faller ned i det löjliga, då han försöker att svinga sig upp
till en riktigt hög och patetisk stämning, och som exempel på detta anfört
ett ställe ur romanen Banditen, där Blanche vill skildra sinnestillståndet hos
en verkligt bof aktig kvinna och uttrycker sig på följande sätt: »Svart var
den omgifvande regniga höstkvällen. Svartare hyenans själ.» Ungefär af
detta slag eller ännu mycket värre är det patos, som slår emot oss från
kol-portageromanernas sidor. Det kan i första ögonblicket förefalla egendomligt,
att icke den vid hvardagslifvets mest ordinära förhållanden vana publik, som
läser dessa böcker, reagerar mot dylikt, men så är icke förhållandet. Detta
bestyrker ytterligare, hvad som i det föregående blifvit sagdt om den stora
publikens begär efter att af sin litteratur föras så långt bort från
verkligheten som möjligt. En iakttagare med blick för konsekvenser skulle redan
af ett enda Stilprof ur en typisk kolportageroman sluta sig till, att våra
dagars realistiska och psykologiska berättelselitteratur aldrig någonsin skall
kunna vinna popularitet bland de bredare lagren. Den äger ett i deras ögon
oförlåtligt fel: den är alldeles för verklighetstrogen.
Till slut må äfven yttras några ord om den allmänna åskådning, som
bildar bakgrunden för hela denna art af litteratur. Det är ett för densamma
karakteristiskt drag, att den regelbundet låter de goda och ädla personerna
afgå med seger, om också först efter en oändlig rad af motgångar och
lidanden. Vi ha ju i det föregående sett, att till och med Galerslafven
Rocam-bole gör anspråk på att betraktas som exponent för den bästa moral i
världen. Det är eljest knappast det intryck, som ifrågavarande arbete
efterlämnar hos en läsare med oförvillade ögon, fastän det måste erkännas, att
Rocam-bole på bokens sista sidor, strax före sin död, för en gångs skull ställer
sina krafter i det godas tjänst och sticker ned ett par af de få bland
bofvarna, som ända till den 1344:e sidan lyckats gäcka rättvisan. Eljest fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
