Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ANTECKNINGAR OM VÅRA DAGARS FOLKLITTERATUR 205
lika författare, som man med utsikt att vinna kan spela ut emot »die
Schundliteratur». Emellertid synes man ganska länge stått fullkomligt främmande
för detta förhållande; som ett i detta hänseende betecknande exempel kan
framhäfvas, att i första upplagan af den bokkatalog, som utgifves af Svenska
sällskapet för nykterhet och folkuppfostran, förekom summa ett af Alexandre
Dumas’ arbeten, nämligen De tre musketörerna; af Stanley Weymans
ypperliga, lika välskrifna som fängslande historiska romaner fanns ingen enda
upptagen, under det däremot nära fyra sidor fylldes af titlar på religiösa
berättelser, som måhända i och för sig äro förträffliga men som ur
folkbildningssynpunkt endast torde äga ett relativt begränsadt värde.1 Att
sammanställa bokkataloger på detta sätt och efter sådana principer är just rätta
sättet att bereda marken för kolportageromanerna. Den del af publiken, som
hänvänder sig till bibliotek med på detta sätt begränsadt bokbestånd, får
ganska snart den uppfattningen, att där ingenting är att finna, som kan
motsvara dess önskningar, och följden häraf är, som redan i det föregående
framhållits, att man föredrager att själf sörja för sin litteratur. Likartadt
resultat erhålles, om man i första rummet söker möta den stora publikens
läslust med arbeten af alltför litterär beskaffenhet. Det vore särdeles
lyckligt, om man inom de breda lagren af vårt folk ville intressera sig för
författare som Viktor Rydberg, Heidenstam, Hallström, Levertin med flera, men
man får icke begära för mycket, åtminstone icke i första taget. Den, som
vant sig att finna sin förnöjelse i kolportageromanernas brokiga häften, gör
i hvarje fall ett oerhördt framsteg, om han öfvergår till Alexandre Dumas
eller Conan Doyle. Det är därför, som man på de i folkbildningsarbetet
verksamma biblioteksföreståndarna och deras medhjälpare bör ställa den
fordringen, att de i den största möjliga utsträckning gynna och befordra
spridningen af sådan förströelselitteratur, som här blifvit omtalad. Man har
emellertid ej sällan kunnat iakttaga, att det bland de mest energiska och
intresserade representanterna för folkbildningsarbetet förefinnes ett slags förskräckelse
för hvad som populärt kallas roliga böcker. Deras ansträngningar äro framför
allt inriktade på att sprida så kallade goda böcker. Men, som Predikaren
1 Som en intressant parallell till hvad som här yttrats om våra svenska förhållanden
må anföras, hvad den utmärkte forskaren Friedrich von der Leyen yttrar i sin särdeles
tänkvärda och innehållsrika uppsats Volksliteratur und Volksbildung (i Deutsche Rundschau,
Bd 157, 1913): »Bei aller Hochachtung vor ihrem Idealismus und ihrer Hingabe, eine
glückliche Hand hat die Volksbildung in ihrem literarischen Tun und Treiben bisher nicht gehabt.
Um ihm eine Literatur zu nehmen, die trotz allem noch organisch mit ihm zusammenhängt,
überschüttete sie das Volk mit einer Fülle von Büchern, ohne es zu fragen, ob es sie wollte
oder ob es sie geistig verdauen konnte, ob die Gaben nicht viel zu viele und viel zu
uneinheitlich waren.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
