Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 O. WIESELGREN
mera impulsiva och improviserade. Karakteristiskt för detta hennes vanliga
sätt är ett ställe, där hon afskrifvit några rader ur ett franskt arbete, hvilka
gå ut på att visa kvinnans vidtgående inflytande öfver mannen. »Les
hommes seront toujours ce qu’il plaira aux femmes; si vous voulez donc qu’ils
deviennent grands et vertueux, apprenez aux femmes ce que c’est que
grandeur d’âme et vertu». Detta onekligen mera välmenta än praktiska recept
för mänsklighetens förbättring har väckt Fredrika Bremers skepsis, och för
att gifva uttryck åt sina känslor har hon nedanför sista raden tillfogat orden:
»Hä hä! Hjelper inte!» På samma sätt skrifver hon ett »Bravo!» under
några rader ur George Sands Consuelo, som särskildt tilltalat henne.
Att Fredrika Bremer läst George Sand och beundrat hennes
skriftställarskap är lätt förklarligt, då deras sträfvanden trots stora inbördes
personliga olikheter på många punkter sammanföllo; den svenska kritiken hade
också jämfört dem med hvarandra, då En dagbok utkom (på hösten år 1843).
Men för öfrigt synes hon ej ha haft något djupare intresse för den dåtida
franska litteraturen. Hon har visserligen gjort en del utdrag ur Michelets
Histoire de France och ur Victor Hugos Les Misérables, men för den öfriga
franska romantiken tycks hon föga ha intresserat sig. Däremot var hon
förtjust i Walter Scott; ur hans böcker har hon gjort talrika utdrag, och
hans biografi af J. G. Lockhart har hon studerat med stor ifver. Bland
excerpterna kan ett förtjäna att antecknas, nämligen det ställe, där Lockhart
omtalar, att Walter Scott ej var någon särdeles stor beundrare af Goethe.
Man tycker sig märka Fredrika Bremers belåtenhet med att hafva funnit en
auktoritet, hvilkens uppfattning i denna fråga öfverensstämde med hennes egen.
Betraktar man den här omtalade excerptsamlingen i dess helhet, så kan
man, som redan i det föregående blifvit framhäfdt, ej undgå att få ett visst
intryck af planlöshet. Man finner, att Fredrika Bremer bedömt sig själf
alldeles riktigt, då hon i juli 1843 skref till Böklin: »Jag känner att min tid
för allvarligare bokstudier är förbi. . . Mina ögon och mitt lynne fordra
befallande ett mera praktiskt tänkande, och från den ståndpunkt, jag vunnit,
och med den kunskap, jag har, måste jag hädanefter vända mig till det
lefvande lifvet och lära och verka däri efter min kraft». Böckerna blefvo
alltid för henne det sekundära i förhållande till lifvet, och den skolning,
som hon genomgått under sin samvaro med Böklin, var ej så genomgripande,
att hon därunder hunnit förvärfva sig någon verklig arbetsmetod. Hon kände
också själf, att hennes väsentliga styrka låg i positivt arbete, och det är
därför mycket förklarligt, att hennes studier visa både luckor och
inkonsekvenser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
