Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL HILDEBRAND f 241
för landsarkivarierna. Det säger sig själft, att en dylik inspektion i hög grad
verkar befruktande för åstadkommande af rationell arkivvård. Faktiskt är
den en af de viktigaste häfstängerna, för att riks arkivarien skall kunna
utöfva det chefskap för hela det offentliga arkivväsendet i vårt land, hvarmed
den nya instruktionen för riksarkivet 1909, också en frukt af Hildebrands
verksamhet, ökade hans ämbetsuppgifter.
De senaste åren af sitt riksarkivarieskap arbetade Hildebrand i stor
utsträckning med frågan om utgallring af arkivalier, och ett flertal
specialförfattningar på området, afseende olika förvaltningsgrenar, hafva under hans
ledning dels tillkommit, dels förberedts. Därjämte ägnade han mycken
uppmärksamhet åt det med nämnda fråga sammanhängande spörsmålet om ett
mera rationellt och enhetligt uppställande af kronoräkenskaperna, och ett
förslag i ämnet, som utarbetats af honom och medkommitterade, ligger under
remiss.
Det är emellertid icke blott genom hvad han lyckats genomföra, som
Hildebrands arkivverksamhet blifvit så ingripande. Icke alltid följde
framgången hans sträfvanden, men i frågor, som ännu äro olösta, föreligga från
hans tid ofta uppslag och förarbeten, och när en gång lösningen kommer,
skall det mer än en gång kunna talas om ett byggande vidare på af honom
lagda grundvalar.
Föregångsmannen på de många historiska områdena togs gifvetvis i
anspråk af äfven andra institutioner, där vetenskapen aktades högt. Af
Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien var han sedan 1880 ledamot
och i många år medlem af dess historiska nämnd. I Kungl. Samfundet för
utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia var han, såsom
nämnts, först amanuens, blef därefter sekreterare 1897—1902 och ordförande
från 1903 till sin bortgång. Personhistoriska samfundet räknade honom ock
såsom medlem af sin styrelse sedan 1903 och såsom ordförande sedan 1914.
Vetenskapsakademien tillhörde han sedan 1908 såsom ledamot och var under
sista året af sitt lif dess præses, och äfven af Vetenskapssocieteten i Upsala
var han ledamot.
Det starkaste intryck, som gör sig gällande vid en återblick på Emil
Hildebrands lifsgärning, är måhända det af beundran för hans storartade,
aldrig svikande arbetskraft. Den, som vet hvad arkivtjänstgöring vill säga,
bör här vara vittnesgill. Hvad allt har Hildebrand icke medhunnit både i
tjänsten och vid sidan af densamma! Förklaringen ligger emellertid icke
blott i de stora snillegåfvorna: förståndets klarhet, intuitionens snabbhet,
minnets styrka, herraväldet öfver språket, som han ej sällan gaf en
egenartad uttrycksfullhet och prägnans. Förklaringen ligger lika mycket och
kanske ännu mera i den viljans fasthet och karaktärens plikttrohet, som kom
honom att med outtröttligt nit och ihärdighet oaflåtligt ägna sig åt gifna eller
valda uppgifter. Hvila unnade han sig sällan; och mycken tid slösades ej
heller på samspråk. Utåt visade han nog ej sällan en viss tystlåten kärfhet,
men inne gömdes både humor och känslighet, som emellanåt kunde bryta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
