Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER 45
genom de båda vackra träsnitt med motiv ur hertigparets lidandeshistoria,
som äro fogade till texten, förtjänade det gamla trycket (74 sidor i 1570 års
upplaga) att utges i svensk öfversättning.
Ett annat förbigånget polskt tryck af obestridligt intresse för vår hi-
Det var hög tid, ty husbonden var då redan på hemväg, åtföljd af grannen och tillsammans
med denne fast besluten att gripa flyktingen. Gustaf hann i sista stund undkomma till en
präst, som han af gammalt kände (= Jon i Svärdsjö), och denne försträckte honom pengar
och gaf honom en häst, för att han skulle kunna bege sig ännu längre bort. När
förföljarna ändtligen anlände till prästgården, fingo de nöja sig med att gripa den hjälpsamme
prästen. Gustaf kom nu till en förtrogen vän, som »var upptagen i det kungliga rådet».
Vännen hade till en början svårt att känna igen honom till följd af hans förklädnad men
öfvertygade sig slutligen om Gustafs identitet genom ett märke, som denne hade på sin
kropp. »Rådsherren» sammankallade då medelst klockringning de kringboende — detta
syftar tydligen på Gustafs besök i Siljanssocknarna — och höll på kyrkovallen ett tal till
dem, hvarvid han uppmanade dem att svära Gustaf tro och huldhet. Så skedde, och med
den på detta sätt erhållna bondehären drog Gustaf först till den illasinnade f. d.
husbonden, grep både denne och grannen och beslagtog de silfvertackor, som voro lagrade i deras
källare. Härigenom fick han den ekonomiska grundplåten för befrielsekriget, som omsider
i och med Stockholms fall bragtes till ett lyckligt slut. — Som vi se, stämmer denna
hittills alldeles obeaktade berättelse i många punkter väl öfverens med Peder Swarts skildring,
af hvilken den tydligen är alldeles oberoende: den kronologiska följden är densamma, och
af detaljerna relateras särskildt besöket hos Svärdsjöprästen nästan alldeles som hos Peder
S wart. Berättelsen om »rådsherren» är gifvetvis behäftad med något missförstånd men
skulle möjligen kunna förenas med Swarts notis om Lasse Olssons ingripande och
innehåller nog äfven den en sanningskärna. Intressantast är den målande framställningen af
vistelsen i Ornäs. Swarts uppgift, att det var husbondens maka, som räddade Gustaf, står
ju till synes i oförenlig motsats med den polska relationen, men motsägelsen torde endast
vara skenbar. Den polska berättelsen kan icke syfta på Arent Persson, som veterligen
aldrig hade något med silfverberget att göra och som icke synes ha drabbats af Gustafs
hämnd, utan afser uppenbarligen Arents svärfader Stig Hansson. Denne var
silfverbergsfogde och blef verkligen under befrielsekrigets första skede gripen och afrättad af Gustaf
Vasa »för uppenbart förräderi», hvarvid hans egendom konfiskerades (Hanserecesse 1477—
1530, 8, s. 220, Gustaf I:s reg., 1, s. 143; jfr Hist tidskr, 1897, s. 51). Vidare var utan
tvifvel Stig Hansson och icke Arent Persson ägare af Ornäs vid tiden för Gustaf Vasas
besök. Från början bodde Stig liksom fadern Hans Djekn å Jönshyttan vid Silfverberget
men inköpte senare Ornäs och förvärfvade sig därå frälse. Det var hans enda sätesgård
som frälseman, och att han skulle ha lämnat den ifrån sig före sin död, är uteslutet. Ett
urkundligt bevis för att han under sina sista år bott på det i kopparbergslagen belägna
Ornäs och ej å Jönshyttan, ser jag f. ö. däri, att han strax efter sin död af Gustaf Vasa
nämnes »Stiig Hansson paa Jcoperbergedh». Den polska relationen och Peder Swarts
skildring torde kunna förenas därhän, att Stig Hansson varit Gustafs verklige husbonde under
Ornäs vistelsen och den egentlige initiativtagaren till utlämningsplanen men på resan till
Bengt Brunsson åtföljts af mågen Arent Persson. Barbro Stigsdotter skulle på detta sätt
enligt båda relationerna få äran af att ha varskott Gustaf. Sedan har Stig Hansson — så
tänker jag mig saken — ensam straffats af Gustaf Vasa, hvaremot Arent gått fri, emedan
han ansågs helt och hållet ha gått i sin svärfaders ledband och icke egentligen kunde
tillräknas någon egen skuld, beroende som han var af denne. Den omständigheten, att Arent
Persson alltid sedermera synes ha stått väl till boks hos konung Gustaf, skulle med denna
förklaring icke längre förefalla så obegriplig, som den med hänsyn till Swarts skildring
gör. Jfr Reimer Kocks skildring af Dalaäfventyr en (Script, rer. Suec, III: 1, s. 268), som
emellertid närmast behandlar vistelsen i Rankhyttan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
