Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
AARNO MALIN
som i diktafskrifter brukades1, på ett litet (i detta fall c. 0,7 cm.) afstånd från
den öfriga texten. Sångernas slut och början betecknas alls icke, hvarken
hos Maximianus eller Statius, utan är allt skrifvet i en följd. Anteckningar,
som direkt skulle tyda på författarnas eller dikternas namn, återfinnas ej
på bladen, utan måste identifieringen ske på grund af inre kriterier.
Maximianus-bladet innehåller: recto spalt 1: eleg. III, vv. 7—54, spalt
2: III, 69—IV, 22; verso: sp. 1: IV, 37—V, 24, sp. 2: V, 39—86.2 Bladet
med Statii Achilleis har: recto: sp. 1: I, 429—477, sp. 2: I, 491 — 539; verso:
sp. 1: I, 553-601, sp. 2: I, 615-663.3
Dessa ståtliga folioblad äro skrifna med en omsorgsfull och vacker
minuskelstil (»minuscola di transizione»), typisk för 1200-talets förra hälft.
Om fragmentets ursprungsort vågar jag ej med bestämdhet yttra mig, men
håller för sannolikt, att det härstammar från Frankrike. Bland paläografiska
omständigheter märkas förkortningarna för enim H- och est ~, hvilka som
bekant äro karakteristiska för insulär skrift, men redan tidigt, om ock
ej så allmänt, vunnit insteg äfven på fastlandet4, senare också i Sverige.
Nordens kulturella förbindelser med England vidmakthöUos visserligen ännu
i början af 1200-talet — exempelvis var Abobiskopen Thomas (biskop till år
1245) af engelsk börd — men under den senare hälften af århundradet,
då man från Skandinavien allt mera sökte sig till universitetet i Paris, började
förbindelserna med England tyna af och upprätthöllos troligen nästan enbart
af studerande dominikaner och franciskaner, hvilkas ordnar från århundradets
midt i Oxford hade hvar sitt blomstrande studium generale. Att den codex,
hvaraf vårt fragment utgör en rest, icke kan ha hämtats från Oxford, utan
troligen från Paris, synes sannolikt äfven med afseende på dess innehåll, som ju — i
synnerhet hvad den högst oanständige Maximianus beträffar — låg synnerligen
fjärran från de teologiska studierna, men som helt visst torde ha gouterats
af de lefnadsglada studentes artium i Paris. Att codexen omsorgsfullt studerats,
bevisar den omständigheten, att den noga korrigerats och till och med
kollationerats med andra handskrifter; så har i versen Maxim. V 43, som i
fragmentet börjar Numinis invicti5, ofvanför ordet numinis med samtida hand
skrifvits muneris, hvilken form de flesta handskrifter uppvisa.
1 Se t. ex. Emile Chatelain, Paléographie des classiques latins, pl. 15 och 102.
2 Jämfördt med Behrens’ edition i Poetae latini minores, vol. V, Lipsiae 1883.
3 Jämfördt med Kohlmanns edition, Lipsiae 1879.
4 Se bl. a. Hans Foerster, Die Abkürzungen in den alten Kölner Handschriften der
Karolingerzeit (Diss. Bonn 1916), s. 9-13, 26, 54, 55, 82.
6 Liksom exempelvis i Cod. Barberinianus VIII 41, saec. XIII/XIV; se Behrens, Poetae
latini minores, Vol. V, s. 315.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
