Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166_____________________________AARNO MALIN_________________
synes vara en af de mest anlitade källorna. Enligt mina anteckningar, som
visserligen ej eftersträfva fullständighet, innehålla följande Upsala-codices
Voragines predikningar: från Vadstena kloster C45,128, 263, 272,273,279, 324;
från franciskanerklostret i Stockholm C 367 *; från obestämda svenska
medeltidsbibliotek C 243; öfriga, C 189. Hans legendsamling synes icke vara så
rikligt representerad bland UUB:s C-handskrifter som hans predikningar. I
Helsingfors UB:s fragmentsamling finnas två blad in 4° (sec. XIV) från hans Mariale
sive sermones de B. Maria Virgine, nämligen slutet samt bokstäfverna A—P
af registret. Högst sannolikt är, att vissa blad i samlingen innehållande
predikningar äro rester af hans Sermones quadragesimales, ehuru jag
tillsvidare, i brist på någon edition af dessa sermones, ej kunnat bestämdt
fastslå detta.’2
För sin ryktbarhet har Jacobus emellertid mest att tacka sin
legendsamling: Legenda sanctorum per anni circuitum venientium eller Historia
(sanctorum) longobardica, såsom den äfven kallades på grund af en kort
lombardisk krönika, som ansluter sig till berättelsen om Pelagius papa.
Senare kallades den vanligen Legenda aurea — ett namn, som betonar dess
stora popularitet.
För att med siffror bevisa detta, torde det vara tillräckligt att
omnämna, att man till och med år 1500 redan hade hunnit trycka öfver 70
latinska upplagor af boken och dessutom ett antal på flera profana språk.3
Öfversättningar verkställdes nämligen redan tidigt åtminstone till tyska,
franska, italienska, spanska och engelska. Ställvis är ju äfven det s. k.
fornsvenska legendariet en bearbetad öfversättning af Legenda aurea.4
Att kompilatorn af Legenda aurea var medlem af dominikanorden,
1 Om C 367 se: Collijn, Franciskanernas bibliotek på Gråmunkeholmen i Stockholm,
i: NTBB, 1917, s. 144.
2 Utom ofvannämnda fragment af Legenda aurea innehar Helsingfors
universitetsbibliotek en fullständigare handskrift af samma arbete, nämligen en papperscodex från
1400-talet (Ms. Cö I 1). Boken, där bladens storlek är 29 X 21 cm. och deras antal 292, hvartill
kommer ett antal instuckna mindre mellanblad, är bunden i pärmar af ek, öfverklädda med
rödt läder. Om man får döma efter ett stycke af ett år 1449 i Tyskland skrifvet
pergamentdokument, som användts för att täcka den främre pärmens inre sida, torde codexen
härstamma från södra sidan af Östersjön. Sedermera har den kommit i Pöytis kyrkas ägo
(anteckning på främre pärmens inre sida) och därifrån förärats till HUB. Boken, som
hittills gällt för anonym, innehåller (ff. 1 — 116) en evangeliekommentar, tillsvidare obestämd;
sedan följa utan någon öfverskrift legender ur Jacobus de Voragines samling.
3 Se: Panzer, Annales Typographici, tom. V, s. 454—456.
4 Utgifvet af G. Stephens i Samlingar utg. af Svenska Fornskriftssällskapet. Om
legendariets förebilder och öfversättningar se Henrik SchüCK, Svensk Litteraturhistoria, I
(1890), s. 194—195. Jfr dens., Vår äldsta författare (1916), s. 176—177, där Schiick öfvergifver
sin tidigare ståndpunkt, att Petrus de Dacia vore öfversättaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
