Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIDRAG TILL NORDISK BOKHISTORIA UNDER MEDELTIDEN
155
Af Maximianus har bevarats en samling af sex elegier, hvilkas innehåll
hufvudsakligen består af klagolåtar öfver ålderdomen och de, ofta närmare
specificerade, olägenheter den vållat skalden i synnerhet på det erotiska
området. Ehuru han lefde så sent som på 500-talet, behandlar han antikens
elegiska versmått med en utomordentlig skicklighet, vittnande om att han
med framgång gått i skola hos de gamla elegikerna, särskildt Ovidius.1
Med afseende å den ytterst frivola tonen i Maximianus’ poem är det
ganska förvånande, att han under medeltiden hörde till en af de allmännast
studerade skolklassikerna såväl i Tyskland som i Frankrike och England.
För att hålla oss till 1200-talet, så möta vi hans namn i den i
litteraturhistoriskt hänseende synnerligen viktiga katalogen öfver skolauktorer
»Regi-strum multorum auctorum», som år 1280 författades af skolmästaren Hugo
von Trimberg i Bamberg.2
Hugo docerar:
v. 724 Avianum sequitur hic Maximianus.
Qui licet in themate fuerit profanus,
Tarnen in dictamine versus non effluxit
Multosque notabiles versus introduxit:
»Aemula quid cessas finem properare senectus».
(Första hexametern hos M.)
En samtida öfversikt af i skolorna lästa klassiker känna vi äfven från
Erfurt; den är författad åren 1281—1283 af pseudonymen Occultus. Äfven
här nämnes Maximianus.3
Den popularitet Maximianus under 12:te och 13:de århundradena åtnjöt
hos den studerande ungdomen i Frankrike, framgår bl. a. däraf, att Alexander
de Villa Dei i sin kort före år 1200 offentliggjorda, sedermera ytterst
allmänna grammatikaliska lärodikt Doctrinale4, anger som en af dess uppgifter
att undantränga den oanständiga Maximianus från skolstugorna.5 Äfven i
1 Ang. litteratur m. m. om Maximianus se t. ex. Schanz, Geschichte der römischen
Litteratur, IV: 2 (1920), s. 76—78, samt Teuffel, Geschichte der römischen Litteratur, III6
(1913), s. 520-521.
- Om denna katalog se J. Huemer, Das Registrum multorum auctorum des Hugo
von Trimberg, i: Sitzungsber. d. Wiener Akad. d. Wiss. B. 116 (1888), s. 145—190.
;{ C. Bursian, Geschichte der classischen Philologie in Deutschland, I (1883), s. 83.
4 Utg. af D. Reichling i Monumenta Germaniae Paedagogica, XII (1893).
5 T. ex. Doctrinale v. 24—25:
quamvis haec non sit doctrina satis generalis,
proderit ipsa tarnen plus nugis Maximiani.
Jämför äfven v. 3—4.
»Glossa Notabilis», en c. 1488 författad och sedan mycket begagnad kommentar till
Alexanders Doctrinale, besvarar frågan: »quare auctor plus reprehendit Maximianum quam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
