Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAS HEIL BLUT ZU WILSNACK
TILL ETT ARNDES-TRYCK FRÅN ÅR 1520
Av
ISAK COLLIJN, Stockholm
EN AV NORDTYSKLANDS berömdaste vallfartsorter under
medeltiden var den lilla byn Wilsnack i Mark Brandenburg (nu
Reg.-Bezirk Potsdam), vars berömmelse daterar från år 1383. Detta år
var byn jämte åtskilliga andra orter utsatt för ett överfall av Heinrich von
Bulow och blev nedbränd, varvid också den åt sankt Nikolaus helgade
by-kyrkan blev lågornas rov. På ruinen av altaret anträffades emellertid
oskadade av elden tre hostior, vardera med en blodsdroppe, vilka sedermera
gåvo upphov till allahanda under och på grund härav blevo föremål för
ivrig tillbedjan av talrika pilgrimsskaror, som från skilda delar av
Tyskland, men även från Böhmen och Ungern strömmade till Wilsnack. Rikliga
avlatsförmåner, som av den romerska kyrkan beviljades dem, som besökte
detta »vivificum sacramentum» och här förrättade sin andakt, bidrogo snart
att göra Wilsnack berömt som vallfartsort, och en ny kyrka kunde snart
uppbyggas tack vare de inkomster, som pilgrimsfärderna inbragte. I början
av 1500-talet fick Wilsnack stadsrättigheter, och vallfärderna synas ha
pågått tämligen oberörda även efter reformationens genombrott i dessa trakter.
Det var först år 1552 som ett dråpslag riktades mot ortens helighet, i det
att den nyvalde predikanten i den lutherska församlingen i Wilsnack,
Joachim Ellefelt, på morgonen den 28 maj inträngde i Nicolaikyrkan och
bemäktigade sig monstransen med de undergörande, enligt urkunderna ännu
blödande hostiorna och lät uppbränna dem. Ellefelt blev visserligen, trots
att Wilsnack denna tid var så gott som protestantiskt, häktad och avsatt
från sitt ämbete, men genom hans ingripande förlorade staden snart sin
betydelse som vallfartsort.1
1 En utförlig framställning om undret i Wilsnack har offentliggjorts av E. Breest,
Das Wunderblut von Wilsnack 1383-1552 (i: Märkische Forschungen, Bd XVI, 1881,
s. 133—301). — Se även Riedel, Codex diplom, Brandenburg., Th. 1: 2 (1842), s. 121 ff.
IO — 25239. Nord. tidskr. för bok- och biblioteksväsen 1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
