Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS WÅHLIN t 49
lerna voro i början högst anspråkslösa: ett antal rum i gamla
museibyggnaden, sedan några år en förhyrd lägenhet i ett bostadshus — steget är stort
från dessa lokaler till den nya biblioteksbyggnaden av år 1900 med den
tillbyggnad, som under Wåhlins sista år fogades till densamma.
Det är klart, att denna utveckling ställde allt större krav på sin man,
och Wåhlin var kanske icke i alla avseenden situationen vuxen. Åtminstone
måste det medgivas, att de organisatoriska uppgifterna icke riktigt lågo för
hans kynne, och de fingo ju med tiden en allt större betydelse. Men en
uppgift, och jag vågar påstå den viktigaste i det läge som var, löste Wåhlin
på ett glänsande sätt, den nämligen att bygga upp ett bokbestånd, som
svarade mot just de önskemål och behov, som gjorde sig gällande såväl bland
forskare och studerande som från den stora allmänhetens sida. I främsta
rummet låg dock vetenskapen och forskningen honom om hjärtat, och
bibliotekets karaktär av ett vetenskapligt bibliotek höll han strängt på.
För denna uppgift, boksamlingens uppbyggande, hade Wåhlin från
början de bästa förutsättningar; det redigaste huvud och en tanke klar som
vatten, ett underbart minne, som icke svek så länge han levde, ett
träffsäkert omdöme. Hans intressen och vetande voro omfattande, särskilt inom
humaniora, men de sträckte sig även därutöver, t. ex. till medicinen. På
samma gång hade han, något icke mindre värdefullt och fruktbart, en fast
förankring i en vetenskaplig disciplin, den klassiska filologien, som han aldrig
släppte (under en lång följd av år var han ju till och med avlönad docent
och examinator vid högskolan). Han hade kärlek till böcker icke bara för
deras innehålls skull och var en smula bibliofil även för egen räkning, en
sak som för en biblioteksman i hans yrke kan betyda mer än man måhända
numera har sinne för. Han hade vidsträckta förbindelser inom samhället,
vilka han förstod att begagna sig av till bibliotekets bästa — många äro
säkert de donationer, som han inspirerat. Sist, men bäst: hans arbete för
biblioteket livades av en kärlek, som icke rostade hur gammal den än blev
och vad som än inträffade, en kärlek, som i sin tur livade andra.
Även folkbiblioteksväsendet var föremål för Wåhlins intresse, och han
gjorde även på detta område insatser av förblivande värde, särskilt i
egenskap av mångårig inspektör över folkbiblioteken i Göteborg.
Den som skriver detta såg icke Wåhlin på nära håll i hans
ämbetsutövning. Men jag är viss, att han betydde mycket icke bara genom vad han
gjorde, utan även och direkt genom vad han var. Han var först och främst
en god människa, en riddersman av gammal förnäm typ, en gentleman utan
vank. Han hade ett känsligt sinne, som reagerade för den minsta lilla
vänlighet. Han hade sin glädje i att tillmötesgå och hjälpa. Han var, särskilt
i en trängre krets, en sällskapsmänniska av stor charm, särpräglad och
intressant, trivsam. Han var humorist, producerade sig ej ogärna såsom sådan
även skriftligen, fjärran dock från offentligheten. Svagheter hade han som
alla, t. ex. en viss envishet eller oresonlighet, en viss oförmåga att taga
skäl, och han var icke utan häftighet. Sådana moderna företeelser som
4 — 3°9i5« Nord. tidskr. fôr bok- och biblioteksväsen ig31.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
