Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TECKENSPRÅKET I VADSTENA KLOSTER 27
däremot icke med samma säkerhet påstå, att med avseende å finger språket,
teckenspråket, en obruten tradition föreligger från antiken till senare tider.
Detta skulle innebära, att samma åtbörds- och teckensystem bevarats. Detta
var visserligen en trossats hos den italienske forskaren Andrea de Jorio,
författaren till det år 1832 i Neapel tryckta bekanta, högst intressanta arbetet
La mimica degli antichi investigata nel gestire Napoletano. Redan i arbetets
titel har författaren uttryckt sin huvudtes, att det neapolitanska åtbörds-
språket är en återspegling av antikens mimik. Carl Sittl, författaren till
det utmärkta år 1890 i Leipzig tryckta arbetet Die Gebärden der Griechen
und Römer accepterar icke obetingat Jorios av patriotiska skäl dikterade
identifikationer.1 Man får icke glömma, att även på åtbördsspråkets område
tillfälliga moderiktningar kunnat uppkomma och avlösa varandra och att det
kan vara mycket svårt att i de enskilda fallen fullt bindande påvisa sam-
manhangen. Egendomligt är t. ex., att det hos oss så vanliga bruket med
handuppräckning vid omröstningar i antiken väl förekom hos grekerna
(gr. ’/siporovta), men icke hos romarna annat än efter kejsar Tiberius’ tid, då
i senaten handuppräckning idkades av de senatorer, som dymedelst ville
ådagalägga sin grekiska bildning.2 I våra dagar förekommer ju handupp-
räkning dessutom bl. a. i den speciella betydelsen av symboliska hälsningar
för vissa politiska partier.
Inom ett område ligger uppkomsten och användningen av åtbörds- eller
teckenspråk särskilt nära — inom militärväsendet. I stridens buller och
larm gavs det förr som nu många tillfällen, då den mänskliga stämman
ej kunde göra sig hörd, vadan man måste gripa till ett meddelelsemedel
för ögat i st. f. örat. Vi finna också hos de romerska författarna flerstädes
anspelningar på dylika militära teckenspråk, t. ex. hos Sallustius (manu signi-
ficare) och Ammianus Marcellinus (gestibus ostendere); även hos medeltida
författare, t. ex. Ermoldus Nigellus (signare) möta sådana uttryck. Dessa
voro hemliga teckenspråk för slutna kretsar, avsedda för tillfällen, då tal-
språket icke kunde användas.
Men det fanns även livsförhållanden, under vilka det vanliga talade
språket icke fick användas och man därför måste tillgripa ett ljudlöst med-
delsemedel. Ett sådant fall föreligger ifråga om det i klostren under medel-
tiden praktiserade teckenspråket.3
1 Sittl, anf. arb., s. 5, 223.
2 Sittl, anf. arb., s. 217 f.
3 Se härom i allmänhet L. GOUGA.UD, Le langage des silencieux (i: Revue Mabillon,
Année 19. 1929, s. 93—100; omtryckt i samme förf:s Anciennes couiumes claustrales, L,igugé
1930, s. 14-23).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
