Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
AXEL NELSON
Redan i det västerländska klosterväsendets äldsta stadgar, Benedikt
av Nursia’s klosterregel från 500-talets början, finnes ett kapitel (nr 6) ’De
taciturnitate’, som i allmänhet inskärper tystlåtenhetens plikt och skyldigheten
att avhålla sig från scurrilitates vel verba otiosa et risum moventia, och i
ett par andra kapitel (nr 42 och 48) ger Benedikt ytterligare föreskrifter om
de tider av dygnet, då absolut tystnad måste iakttagas, och de voro de allra
flesta. Benedikt angav här från första början den utomordentliga betydelse,
som tystnaden hade för den inre samling, som var klosterlivets uppgif t; han
inskärpte, att tystnaden var nödvändig för sammanlevnaden i ett kloster. Ja,
Benedikt föreskrev t. o. m. (i kap. 48): forte qui voluerit legere sibi, sic legat,
ut alterum non inquietet. Att Benedikt måste föreskriva, att den som under
de från andakten eller kroppsarbetet lediga stunderna satt och läste, skulle
göra det på ett sådant sätt, att han ej störde någon annan, får sin förklaring
i det förhållandet, att man ännu under medeltiden liksom under antiken, då
man läste, alltid läste högt.1 Till och med den enskildes läsning måste
i de efter Benedikts regel styrda klostren ske tyst; till den grad skulle tyst-
nad iakttagas.
Efter några hundra år, varunder klosterväsendet från Italien spritt sig
vida omkring i Västerlandet, hade trots Benedikts regel disciplinen och tukten
inom benediktinerorden så råkat på förfall, att en reform från grunden var
absolut nödvändig. Klosterreformen utgick från benediktinerklostret Cluny,
varav hela reformrörelsen har fått sitt namn cluniacenserrörelsen. Det var
särskilt dess abbot Odo (926—942), som genom återupplivandet och skärpan-
det av tystnadsplikten skapade grundvalen för ett helgat klosterliv. Odos
levnadstecknare Johannes de Salerno, som ganska utförligt redogjort2 för
Odos och hans företrädare Bernos nitälskan för tystnadspliktens iakttagande,
hävdar uttryckligen, att munklivet är ingenting värt utan tystnad (sine silentio
ducenda est pro nihilo vita monachi) och att munklivet är något, så länge
som munken bemödat sig att leva under tystnad (vita monachi usque adeo
est aliquid, donec sub silentio esse studuerii). Johannes omtalar även, att
under abboten Bernos tid munkarna börjat använda teckenspråk och med
tiden däri nått en sådan fulländning, att om de icke ägt talförmåga, de där-
med skulle ha kunnat uttrycka allt som behövdes. Förteckningar över detta
teckenspråk började snart nog uppsättas, och från 1000-talet finnas bevarade
1 Härom föreligger sedan några år en synnerligen rikt dokumenterad framställning
av JOSEF BALOGH, »Voces paginarum*. Beiträge zur Geschichte des lauten Lesens und
Schreibens (i: Philologus, Bd 82. 1926—1927, s. 84—109, 202—240; även tryckt som sär-
skild skrift Leipzig 1927).
2 Tryckt hos Migne, P. L., t. 133, sp. 43 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
