Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
119
lösa de föreställningar voro, som man under 1600-talet i glädjen över att
ha upptäckt de sista levande resterna av det forntida Islands diktning
gjorde sig om dess ursprungliga omfattning, kommer betecknande fram
hos ett par av tidens lärde, vilkas teorier om vidden av de gamla
islän-dingarnas vittra produktion Heusler refererar. Snorreeddan och Sämund
den vises Edda måste, så resonerade man, förutsätta tillvaron av en rik
äldre litteratur, ur vilken dessa två författare hämtat sina kunskaper, och
att upptäcka denna litteratur tedde sig därför belt naturligt som den
viktigaste uppgiften för den isländska fornforskningen. Det är detta antagande,
som legat bakom 1600-talets ivriga sökande efter manuskript på Island.
Man väntade sig icke blott att finna nya och bättre handskrifter av vad
man redan ägde utan därtill också monument av en vida äldre och
viktigare litteratur, som i sekler varit glömd och förgäten. Förhoppningarna
voro visserligen grundlösa, men detta hindrar icke att deras konsekvenser
för forskningen varit välsignelsebringande, ty hade icke det sjuttonde
århundradets lärde sporrats av möjligheten att göra nya fynd av tidigare
obekant litteratur, hade de säkerligen icke med sådan energi som nu blev
fallet bedrivit sitt sökande efter resterna av det isländska
handskriftsbeståndet.
Sedan Eddahandskriften varit i biskop Brynjulfrs ägo i trettio år, under
vilken tid den mångfaldiga gånger avskrivits, kom den år 1662 som gåva
från biskopen till konung Fredrik III till det kungliga biblioteket i
Köpenhamn. Emellertid väckte den mindre uppseende än man kunde ha väntat,
huvudsakligen på grund av svårigheten att förstå dikternas dunkla språk.
Tryckt blev texten ■— med undantag för ett par enstaka dikter — först
år 1787, då den berömda stora Köpenhamnsupplagan av Eddan utkom
med sitt första band; det dröjde emellertid fyrtio år innan denna upplaga
förelåg i fullbordat skick. Först under senare hälften av det nittonde
århundradet började Eddan träda in i medelpunkten av intresset för det
isländska litteraturstudiet och göras till föremål för ständigt fördjupade
forskningar.
Efter en ingående beskrivning av handskriften övergår Heusler lill en
redogörelse för dess innehåll och de iakttagelser, som vid en granskning
kunna göras om dess art och sammanhang. Han berör härvid frågan om
befintliga interpolationer, om beskaffenheten av prosapartierna, om
grupperingen av sångerna och orsaken till denna, om felaktigheterna i texten
m. m. Rörande de källskrifter, som förelegat den skrivare, ur vars hand
Codex regius utgått, uppställer han intressanta och som det vill synas
välgrundade antaganden. Visshet kan ju aldrig uppnås i dessa svåra och
invecklade frågor, men de åsikter Heusler framlägger göra ett i hög grad
övertygande intryck. Tidpunkten för handskriftens tillkomst förlägger
han i överensstämmelse med Finnur Jönsson till omkring år 1270.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
