Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I den gamla staden, af Johan Levart (Satyr) - På gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att en hygglig karl kan stå midt uti dem, sträcka ut armarna
och med knytnäfvarna träffa väggarna å de midt emot hvarandra
liggande husen. Gränden bär namnet Ofverskärargränd, något
som måhända skall erinra om den gamla gränsskillnaden. Följer
man denna gränd nedåt några steg, kommer man snart till en
öppen plats, liknande ett mindre torg och liggande mellan
be-mälde Ofverskärargränd och Gåsgränd. Hela den öppna platsen
är fylld med kärror af alla nu brukliga konstruktioner, men den
stillsamme vandraren, som går här förbi i drömmar om svunna
tider, begriper föga hvad alla dessa kärror skola här att göra.
Lika lämpligt kunde det ju vara att här bygga en sorts
kanslihus eller något annat svårplacerligt byggnadsmonstrum.
Södra sidan af »torget» upptages emellertid af ett bredt,
gammalt hus, hvars största märkvärdighet äro tvenne figurer, som
sitta i de motsatta hörnen. Vid sina fötter har hvar och en af
dem ett änglahufvud, men den ena är en kvinna, som med ett
något så när förklaradt uttryck i sitt ansikte lägger handen på sitt
bröst, under det den andra, som äfvenledes lägger handen på sitt
bröst, är förvillande lik en större Stockholmsredaktör.
Men intet ondt i det. Det var egentligen inte härom vi skulle
tala, alldenstund det finns saker, som äro betydligt intressantare.
Snedt emot n:r 27, eller det hus, som har äran bära den
gamla gränsstenen — hvilket år denna uppsattes är väl svårt för
‘forskarne att utröna — ligger vid Västerlånggatan huset n:r 24.
Det är ett enkelt faktum, som hvar och en kan öfvertyga sig om,
bara han använder sina båda ögon. Liksom på alla andra hus
vid Västerlånggatan dominera naturligtvis de moderna
butikfönstren. Portalen till huset är ganska enkel, och härvidlag finnes
ingen anledning för en arkitektonisk fornminnesman och
konstprofessor att falla i någon stilla och för honom så klädsam
hänryckning. Men öfver denna portal sitter i alla fall något, som
de flesta stockholmare troligen hört talas om, fast de troligen inte
så noga koncentrerat sina lekande ögon och tankar därpå.
Det är nämligen den ganska omskrifna och mycket mer
omtalade »Katten på Västerlånggatan», som troligen för ett par hundra
år sedan spelat samma roll som sotaren och busen för våra dagars
barnungar. Och förmodligen då i mera raffinerad grad, ty enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
