Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I den gamla staden, af Johan Levart (Satyr) - På Osterlånggatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning hänger, som ofvan är nämdt, en dylik skylt utanför
Freden. Innanför kransen dansar mot en något medtagen grön
botten fredens gudinna, som visserligen mist sin gyldene glans, men
under henne läses i alla fall, till allt missförstånds aflägsnande,
källarens uråldriga namn.
Men vi ha måhända försjunkit för mycket i den gamla
skyltens poesi, vi kasta i stället vårt öga uppåt Bennickebrinken.
Husen, som kanta denna, se mycket moderna ut, uppiffade och
nymålade på allt sätt, och på det ena af dem läser man uppe
vid randen af himlahvalfvet, att det är apteradt till
frälsningsarmens härberge jämte matservering, där specielt bullar och varm
mjölk serveras åt stackars husvilla i den tidiga morgonkulan.
Undras hvad stadens nattväktare och svenner för fem hundra år
sedan skulle sagt om dylik filantropi? Den hade troligen gått
vida öfver t. o. m. de goda svartbrödernas horisont.
Vi titta emellertid som hastigast in i Den Gyldene Fredens
nuvarande kafé. Det är ett litet trångt rum, och ljuset silar sig
sparsamt genom ett par mattslipade rutor ned från taket. Ej
häller här får man det blekaste begrepp om ställets stolta anor.
Fåfängt försöker man sätta sig tillbaka till den tid, då trygga,
hedervärda borgare sutto i sladder och stilla gamman och drucko
i hvardagslag ölet ur slitna stånkor eller vid högtidliga tillfällen
behornade sig själfva med det allra bästa ölet och de kuriösa
kåsorna.* Fåfängt drömmer man öfver de lustiga dagar, då glada
junkrar och likaledes värj behängda grossörsöner knackade med
fästena i bordet och äskade rhenvin och gröna remmare eller
blödande frankervin.
Men i våra dagar skådar man här dagligen väderbitna, mer
-eller mindre kända skeppartyper, som vid sin stilla
förmiddags-grogg eller aftontoddy dryfta sista resans besvärligheter, frakter
och annat jobb. Folk af samma sort satt här förmodligen äfven
för åtskilliga hundra år se’n, ty då låg Skeppsbron betydligt högre
upp, och för hafvets törstande gastar fanns hvarken Reisen eller
Skeppsbrokällaren. Men för hetsiga spaniefarare, myndiga lybeckare
och våra egna hederliga kustfarare hade man här ett godt refugium.
* Trästop med sällsamma grenar, så att de drickande sågo ut som hjortar.
Boken om Stockholm. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
