Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur man äter i Stockholm, af Chevalier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högre grad och trots professor Björks så pompöst infattade damer
har all anledning med tillfredsställelse finna såväl hela stämningen
som själfva kokkonsten i de allra flesta fall typiskt svenska.
Smörgåsbordet intager ju, trots alla angrepp för skadlighet
och ändamålslöshet, allt fortfarande sin plats som de stockholmska
måltidernas ingress, äfven på våra förnämsta och mest
kontinentala restauranter. Dess förtärande begås ännu åtminstone i
hvardagslag som man säger gående — en mycket tröttande och otreflig
vana — men detsamma förekommer lika ofta i mer förfinade
och för matron angenämare former, såsom på bricka eller
framsatt på samma bord som den egentliga måltiden. Ofta kallas
det då »extra», d. v. s. det innehåller flere eller färre särskildt
utsökta delikatesser, såsom prima sardiner, sardeller i olja,
färse-rade oliver, rökt lax, det läckraste gåsbröst o. s. v. — till fröjd
för goddagspilten, men kanske ej uppskattadt högre än hvad den
hungrige postexpediten eller renskrifvaren gör, när han i
middagsstunden krafsar i karotten med den inlagda sillen eller skär sin
mesostskifva på Runans eller Tennstopets
smörgåsbordsallmän-ningar. Afsikten med smörgåsbordets talrika läckerheter är
liksom med de här och hvar i utlandet brukliga hors d’ouevres att
tjänstgöra som apéritifs d. v. s. att reta aptiten, och de böra
därför blott njutas med måttlighet. Men i Stockholm kan man ofta
iakttaga, hur smörgåsbordet upphöjes till måltidens hufvudsak
och hur mången redan vid det uppträder som marodör h la salig
professor Wy-Bromander.
Häri kan man måhända skönja en kvarlefva af förfädrens
vikingalynne, men i öfrigt försiggår tillgodoseendet af magens
kraf, särskildt inom de högre samhällsklasserna, under mycket
anständiga och civiliserade former, på samma gång det öfver det
stockholmska måltidsintagandet i allmänhet hvilar en glad och
liflig stämning. På själfva Grand ser man sällan den stelhet,
som t. ex. på de elegantaste Paris- och Londonrestauranterna först
viker undan vid måltidens slut. Stockholmaren är i vanliga fall
icke blaserad, han är glad i mat, och om han än blott mera
sällan kan stämplas som spirituell, så utmärkes han dock ofta af
en viss bonhommie, som verkar att lifsandarna äfven bland
obekanta ej känna sig bundna utan redan vid soppan eller åtminstone
Boken om Stockholm. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
