Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom Operakällarens kulisser. Några interiörer från ett storstadskök, af Johan Nordling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och här ha vi fiskarnes sal, ett sannskyldigt aktarium!
Rymliga bassänger med friskt cirkulerande vatten uppbevara hafvets
invånare, ännu vid lif och sprattlande nytra i lycklig okunnighet
om det autodaféens öde, som så nära hotar dem. På ett annat
håll hvilar den redan slaktade fisken på sina isbäddar, väldiga
metallglänsande laxar, gösar och gräddhvita sjötungor. Höga
berg af ännu obrutna ostron , vänta sin tur i en afdelning, där
tvänne ostronbryterskor med skicklig hand utöfva sin konst. I
»glacerummet» snurra glacemaskinerna rundt under ett par drängars
kraftiga näfvar.
»Köttboden» ensam ger interiören af en hel, storstadsmässig
slaktarbutik. Här stå vågarne, på hvilka allt köttet väges,
omedelbart som det levereras, för att sedan* hängas upp längs väggarna,
där blodröda kreaturshalfvor och små blekfeta spädgrisar
dekorera rundt om. Tvänne väldiga huggkubbar af ek med mordiskt
glänsande bilor och en marmordisk midt på golfvet. På en sida
en stapel korgar med olika korfsorter, på en annan ett led
kött-tinor af hittills oanade dimensioner. Och där i hörnet en väldig
nära manshög marmormortel, i hvilken färserna förarbetas.
Och så vidare . . . och så vidare . . . Finns då ingen ände på
denna labyrint, där vi nu förts fram och åter i tvänne timmar
och ändock icke ana något slut? Vore blott benen lika villiga
som vårt intresse! Lilla fru Tora stöder hårdt på min arm.
Men med ens rycker hon till, hennes ögon få en lifligare
glans, och hennes näsa insuper begärligt en fin aromatisk ånga.
Ack, hennes kvinnliga instinkt bedrar henne ej: på långt håll
vädrade hon det sanktuarium, där vi strax efter befinna oss —
kaffekönet.
Här råder, som ju rättvist är, en kvinnlig härskarinna, och
matt sjunker jag ned på en stol, medan den lilla frun med
ny-vaknadt intresse låter föra sig omkring och invigas i allt, från
det minsta till det största. Det var »det mest storartade af hela
inrättningen, som jag här gick förlustig,» försäkrade hon mig
sedan: de båda väldiga filtrerkokapparaterna från Wien,
kaffekokningens stad par préférence, af glänsande koppar, som
signalera med ånghvisslor som riktiga lokomotiv, när den ljufva mokkan
är färdig, och som här omsätta 12 kilo kaffe om dagen i de brunar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
