Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barnens paradis, af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var illa — riktigt illa gjort af bollen! Hur
skall man nu bära sig åt? Gräsmattan får icke
beträdas, och den vackra bollen är det också synd att lämna
i sticket. Gossarna stå moltysta, utan att se på
hvarandra, men det arbetar så mycket ifrigare i de små
hjärnorna.
Med ens sticka de af som en pil. De ha fått
sikte på en bred och trygg poliskonstapel, som står
och lyser i solskenet med händerna på ryggen borta
i en af sidogångarna. Han skall hjälpa dem! Och
med mössan i hand, ifriga och andtrutna, närma de sig nu
polismannen. I en flytande ordström, talande i munnen på
hvarandra, andraga de nu sitt ärende. Visst gick det an att
få ta bollen. Men det var riktigt snällt att först begära lof. Och
så i väg igen i samma ilsamma, tumlande fart. Som smidiga
jakthundar sätta de öfver inhägnaden, och i nästa ögonblick
flyger bollen åter muntert i dén vårblåa luften. Men polismannen
och jag ge hvarandra en förstående blick och de båda små
gentlemännen vår odelade högaktning.
Där borta spelas åter igen krocket.
De äro fyra medspelande, två unga flickor och två gossar.
De äro vackra barn allesamman, med regelbundna drag och stora,
svarta ögon. Ansiktena ha ett visst släkttycke — den något böjda
näsan med de ytterst lättrörliga näsvingarne, som skälfva och
darra, när spelet ger minsta anledning till
ett litet lifligt uppträde. Då vänder sig
mamma, som sitter på den gröna soffan
och läser Geijerstams »Boken om lille bror»,
och med en stämma, hvars mjuka, sonora
tonfall ljuda som dämpad musik, afgör hon
med stor bestämdhet — som gällde det
Europas öde — den tvistiga frågan. Och spelet
fort sättes.
Öfver hela denna grupp ligger det något
förnämt och säkert, som skiljer den från de
öfriga. »Race!» hviskar jag tyst till mig
själf, när jag går dröjande förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
