Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarnöje, af Gustaf Janson - I. I staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liken efter några massakrerade, feta flugor torkar kyparen pappas
tallrik och stukad af hans nonchalanta vårdslöshet törs gästen ej
opponera sig mot det extra bidraget till middagen.
Efter en gest, som mycket väl kan öfversättas med: hugg
in, gamle gosse! går kyparen nedlåtande som alltid och pappa
börjar peta i sin portion. Han vänder rostbiffen, synar
misstroget hvar särskild potatis och leker tanklöst med det
förstörelseverktyg, man under namn af gaffel satt i hans hand. Under
tiden gör han diverse jämförelser och finner sig midt i sorlet
rundt omkring honom ensam som Robinson före Fredags
uppträdande, då han tänker på trefnaden i det saknade hemmet.
Oförmodadt faller något klingande i golfvet, medan en
kylande vätska spolar öfver hans ben. — Jaså, han har knuffat
ned pilsenerbuteljen, och som om det ej varit nog, har saltkaret
gjort sällskap på resan utför.
Gästerna fnissa, kyparen höjer anklagande sina axlar till
öronen och pappa rodnar långt nedanför skjortkragen. Han
förnimmer en vild lust att ställa till bråk, men tanken på familjen
afhåller honom därifrån och dessutom är det ohyggligt varmt
just nu. Nervös och otålig rycker han upp sin portmonä, så
att småpengarne skramlande dansa öfver bordet, betalar sin orörda
halfportion och stormar ut med ett halfhögt löfte att aldrig mer
besöka »den där förbaskade syltan».
Lyckligtvis lägger värmen hinder i vägen för alla ytterligare
vredesutbrott, men pappa morrar hela eftermiddagen som en
ilsken bandhund. Och för att på någon hämnas sina inbillade
oförrätter, skickar han springpojken efter ett halft kilogram
insektspulver, han ämnar börja ett skoningslöst utrotningskrig mot
den enda fluga, som narrad af en kvarglömd sockersmula sedan
morgonen uppehållit sig i det kvafva kontorsrummet.
Beväpnad med det enligt annonsen absolut dödande giftet
målar han hela lokalen gul och impregnerar sig själf och sina
kläder, så att han nära nog nyser sönder sitt luktorgan i ett
obestämbart antal småbitar. Den enda, som märkvärdigt nog
tycks befinna sig riktigt väl, är flugan och liksom för att visa
det aflägsnar hon sig på en kortare stund. Men endast för att
snart vända åter i sällskap med ett tjog vänner och släktingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
