Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarnöje, af Gustaf Janson - II. På landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familjens kvinnliga medlemmar, gamla såväl som unga, ha
tagit plats på verandan skyddade af de ljusa gardinerna, som
visserligen utestänga solstrålarne, men tyvärr ej hindra hettan
att tränga in. De virka naturligtvis utan undantag, man bor väl
ej på landet endast för att roa sig. Dessutom är s. k.
handarbete en särdeles lämplig sysselsättning, det inverkar aldrig
störande på samtalet. Långsamt trasslar virknålen sig fram mellan
maskorna, medan tungorna arbeta så mycket flinkare.
Grannar-nes små förhållanden och intimaste hemligheter kalfatras och
diskuteras, men sådant förorsakar inga samvetskval, alla veta, att
grannarne å sin sida göra dem detsamma tillbaka. Så komma
toaletterna tätt följda af de oundvikliga klagomålen öfver
tjänstfolkets orimliga pretentioner och man dödar tiden riktigt
små-trefligt.
När mamma aflägsnat sig en stund för att i köket gifva
sina order till middagen, skjutas virkningarne åt sidan och en
roman af Marlitt eller Eschtruth tages i stället fram. Då mamma
åter visar sig, har boken redan försvunnit med en om
aktningsvärd vana vittnande färdighet. Det faller af sig själft, att ett
handarbete efter sådan omvexling af det nyttiga med det
nöjsamma ej kan skrida synnerligen fort mot sin fulländning.
Också har en vanlig spetsremsa efter en hel sommars
kraftansträngningar vanligtvis ej förlängts med mer än tre, ibland fyra
tum. Men det är vackert så, värmen, den rysliga värmen . . . .!
Bakom villan höras stojande barnröster och glada skrik.
Småflickorna ha anlagt en storartad trädgård och vattna den med
en så brinnande ifver, att en vanlig människa utrustad med
normala synorgan skulle få ytterst svårt att skilja hela
sällskapet från sin moder jorden, hvilken öfverdragit dem och deras
kläder med ett fodral af småningom stelnande smuts.
Gossarne, hvilka hysa ett suveränt förakt för allt, hvad
»jäntor» anse roligt, ha byggt en skans i skogen och leka
indianer. Med lif och lust dunka de på hvarandra, så att
svett-dropparne hvina omkring dem i förening med lösryckta fragment
af gamla jackor och stoppade strumpor. Ingen ger sig tid att
tänka på de svettdroppar, klädernas anskaffande frampressat på
pappas panna, det är för lifvadt att »puckla» de nedriga hvita,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
