Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarnöje, af Gustaf Janson - II. På landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som aldrig lämna hjältemodiga och hyggliga rödskinn i fred.
Leken fortgår af hjärtans lust, tills plötsligt en af de tappre
börjar stormtjuta öfver ett väl hårdt slag. Striden upphör och
•deltagande kamrater ledsaga den sårade till mamma, öfver hvars
välmående ansikte en mörk sky breder sig, då hon ser sin
älsklings trasiga kläder och hör hans skickligt imiterade indiantjut.
Hans strida tårar förjaga emellertid vredens åskmoln och hon
stryker ömt litet smör öfver svullnaden samt lägger en apelsin
i den tappre krigarens hand, hvarpå han känner sig märkvärdigt
lugnad. Det vet också mamma och därför har hon ej tagit
muschplåster eller rigabalsam med sig till landet, karameller och
snask äro i dylika fall mer verkningsfulla än all världens medicin.
Ungherrarne ha småningom tröttnat vid hängmattan och
böckerna samt begifva sig ut på sjön, där det lyckligt nog
blåser litet emellanåt. Man röker pipa och öfvar sig att spotta i lä
och tillbringar en särdeles angenäm stund. När man vänder
tillbaka, är gud ske lof halfva dagen gången, alltid en vinst.
Medan herrarne segla, komma damerna under fund med, att
äfven de behöfva ett uppfriskande bad. För den skull plockas
en oändlig mängd handdukar och badlakan fram och man
skyndar skrattande mot stranden.
I en liten täck vik, där säfven bugar lätt för hvarje
vindfläkt och stela alar eller smidiga pilar skyddande hänga sina
löf-klädda grenar öfver badsumpen, ligger det lilla huset liksom
flytande på vänliga vågor. Strax före middagen — fruntimrens
vanliga badtimme — hörs därifrån ett förvirradt sorl blandad t
med små gälla skrin, skratt, utrop och plaskningar.
En förbipasserande, som aldrig hört damer bada, skulle utan
tvifvel inbilla sig, att Storsjöodjuret angripit en olycklig
medmänniska, som i dödsångesten frambringar dessa ljud eller
kanske rättare — oljud. Full af medömkan för sin lidande nästa
rusar han naturligtvis ögonblickligen — bort för att skaffa hjälp.
Till all lycka är hvarje ansträngning onödig, hjälp är
öfver-flödig för att ej säga ovälkommen. Hela saken är den, att en
af de unga damerna med sin blottade stortå berört vattenytan
och funnit den gräsligt kall i dag. Och genast förnimmes ett
af dessa obeskrifliga ljud, som endast en kvinnostrupe förmår
Boken om Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
