Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoflifvet, af G. Renholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bygga slottet, var af naturen allt för trumpen, likasom hans
gemål var för sjuklig, att låta sin omgifning njuta sådana nöjen,
som i hofvets kretsar sprida glädje och förädla smaken.
Huru det kunde ha gått under Karl XII, om ej hans öde
drifvit honom ut på andra äfventyr, kan vara ovisst. Hans vilda
ungdomsstreck och hans tidigt utpräglade motvilja för
fruntimmer — och hvad är i högre grad än detta element ägnadt att i
ett hofs ceremoniösa stelhet ingjuta lif och en smula glädje? —
tyda dock icke på medfödd håg och sinne för denna sida af en
furstes värdighet. Emellertid hade han verkligen i »kungshuset»
(Wrangelska palatset å Riddarholmen, nuv. Hofrättshuset), dit
kungliga familjen hade tagit sin tillflykt efter 1697 års
slottsbrand, någon gång låtit anställa festligheter af olika slag,
representationer af en fransk teatertrupp och äfven ett par stora
maskerader med mytologiska upptåg h la Louis XIV. Vid den
sista af dessa synas invitationerna ha varit ganska utsträckta, ty
enligt Tessin, som beskrifvit densamma, hade den samlat ända
till 800 personer. Den gamla änkedrottningen måste dessutom
ha tyckt om att se ungt och vackert folk omkring sig. Det kan
man sluta däraf att konung Stanislaus, när han, förjagad från
sin polska tron, år 171.1 gästade Stockholm, förtjust öfver de
skönheter han vid hofvet såg omkring sig, utbrast: »Detta är de
skönas land!» — Tiderna förändras.
Kungshuset fick tjäna till residens ganska länge, nämligen
ända till 1754, då den nya slottsbyggnaden ansågs omsider
färdig till inflyttning. Naturligtvis inverkade denna omständighet
väsendtligt på hoflifvet, för hvars lyftning till värdig ståt och
elegant ton för resten hvarken Ulrika Eleonora eller hennes
grof-hyflade tyska gemål hade smak. De lefde dessutom snart nog
hvar och en för sig. Deras tillgångar voro också ganska
begränsade, och bundna voro de af sin politiska ställning. Men man
måste i alla fall hålla kung Fredrik räkning för att det icke föll
honom in att härma åtskilliga af den tidens tyska furstar, hvilka
under sina försök att efterapa Versaillerhofvet skamlöst ruinerade
sina länder och folk politiskt, ekonomiskt och moraliskt. — Den
franska tonen fick däremot insteg med den för allt sådant
svärmande Fredrik den stores syster Lovisa Ulrika och hennes b§-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
