Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frälsningsarmén. Några konturer, af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lera med, innan en blek kvinna står där och med ännu större
häftighet förtäljer samma sak på nästan samma sätt. Trots
af-brotten från exalterade kamrater slungar hon ut sitt vittnesbörd
och just hennes regellösa svada kastar några nya troende ned
framför upphöjningen.
Men när inga flera själar stå att vinna, slutar mötet med en
jubelsång, hvari fienden (bundsförvandten?) djäfvulen hånas för
sitt nederlag — och i sällskap med den undrande och tviflande
menigheten aflägsnar sig åhöraren, medan en sista salva af
handklappningar och exalterade amen smattrar bakom honom, äfven
han grubblande öfver en af tidens märkligaste rörelser, hvilken
hos hvar och en, som vill se något mer än tingens yta,
ovillkorligen måste väcka många tankar. Och bortsedt från de grofva
godtköpseffekter, hvarmed armén fångar själar och rekryterar
sina led, kan det ej bestridas, att den på sitt sätt för många
fyller ett djupt kändt behof.
Det är emellertid icke alltid själafisket varit rikt.
Frälsningsarméns uppkomst — åtminstone här i landet — liknar på långt
när ej dess fortsättning.
Den, som skrifver dessa rader, minns ännu med hvilken
häpnad han som skolgosse bevittnade de första trefvande stegen på
den väg, som ledt till stor makt och härlighet — för många.
Det var i nuvarande Folkteaterns salong slaget stod. På de
tunga bänkarne trängdes en mycket blandad publik och vid
ingången posterade ett par poliskonstaplar, som med nedlåtande
välvilja betraktade virrvarret och grepo in, då oordning hotade att
uppstå. Och på estraden (scenen) stodo några bleka kvinnor med
gitarrer och vittnade eller sjöngo. Det var mest hån och
glåpord, som mötte dem, men de tröttnade ej och gåfvo lika litet
vika därför.
De första adepterna blefvo fyllbultar och poliskunder och
hånet växte till orkan. Men de bleka kvinnorna på estraden
försvarade sina proselyter som lejoninnor och när larmet kring
dem tystnade för en sekund, ljödo deras sånger lika högt som
förut. Och deras sega, aldrig sviktande ihärdighet har burit frukt;
på den grund, de lade, har en, åtminstone till det yttre, präktig
byggnad uppförts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
