Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En promenad rundt Djurgården, af Albert Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som du vet, gjorde Tivoli ett tag ett försök att dra folk med
ballon captif. Det gick inte, antagligen därför att ballongen inte
orkade med fler än en i sänder, Ballongplanen låg uppe på
öfre platån och var afhägnad med en ståltrådslina och några
träbockar. Du vet, att utsikten är praktfull där uppifrån, men den
blir naturligtvis åtskilligt styfvare, när man kommer 200 meter
högre. Herrar och damer gingo upp utan att hissna, och det
började bli en omtyckt sport att gå upp i ballon captif. Men
det bar sig väl inte. Jag var också uppe en gång. Gondolen
slog ett par kryss och så började jorden sjunka och ju längre
den sjönk, desto större blef den och desto mindre blef allt, som
krälade på den och stack upp öfver dess yta. Till sist var
alltihop bara en stor tafla med några små knölar. När jag lutade
mig ut öfver gondolkanten, såg jag den längste af mina vänner
sitta under ett träd. Han såg ut som en liten jordloppa, som
hvilar sig i skuggan af ett ogräs.
Det kändes ej ett ryck, när ballongen på 200 meters höjd
slutade uppfärden. Den hängde så stilla som om den hängt på
en krok i ett tak. Rundt horisonten låg blygrå solrök, i
nordväst stack solen några eldspjut mellan molnen, i sydost kom
redan skuggan af natten, och midt under oss steg musiken från
Hasselbacken och Djurgårdens öfriga glädjeställen.
Serverings-platserna i det fria sågo. ut som gråpapperslappar fullsatta med
häftstift. Skansens dansbana var en liten kaka med några
smulor rödt och hvitt socker i en ring. Stockholm tog sig ut som
ott par lastbryggor vid ett stort tegelbruk, som man icke såg.
Sedan var landskapet blott en karta, där jag ytterligare endast
urskilde de ljusa väggarna af Vaxholms fästning.
Kvarten skred — man fick vara uppe en kvart för fem
kronor — så tutade ballongföraren i sitt horn och utan ringaste
ryckning började nedfärden från solen, den lätta luften och den
vida vyn. Jorden blef åter allt mindre och knölarna på den allt
större, jordloppan under ogräset blef åter en 6 7« fot lång
människa — och plötsligt sträcktes fånglinorna, gondolen vände sig
rundt, äntrades af ett halftjog karlar och vi hoppade ur. Så gick
en ballon-captif-uppstigning till på Tivoli nådens år 1900. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
