Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatrarne, öfverblick af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modernaste yttringarne af scenisk konst få vi faktiskt till lifs på
Svenskan — blott då och då på Dramaten — därpå äro
»Väf-varne», »Kung Harlekin», »Profkandidaten» m. fl. bevis.
Direktör Ranfts ställning till våra svenska författare har jag’
förr och på annat ställe behandlat, ej utan ett berättigadt
klander. Hans ekorrifver att samla pjeser i sitt bo har emellertid
inte hindrat honom att gifva flere värdefulla och trefliga svenska
original, såsom Strindbergs, Molanders och Michaelsons historiska
pjäser samt Geijerstams lustspel och sagospel.
Den sceniska »ringlinie», som han inrättat med sina trupper,
hvilka splittras på hans olika teatrar, gör det ibland rätt svårt
att hålla reda på, till hvilken afdelning den eller den artisten
hör, liksom detta system torde ha sitt obehag för de utöfvande
själfva, hvilka knappt veta, till hvilket fårahus de höra och
lokaliter inte kunna känna sig riktigt hemmastadda. Svenska teatern
brukar dock sparas åt skådespelet eller den finare komedin, dock
med undantag af vissa kritiska perioder, då farsen, i form af
»Damen från nattkaféet» eller »Sendraget», flyttas till vår
främsta teater, ej precist till dess ära, men till förnöjelse för
biljett-försälj erskan, som ser de numrerade lapparne med ovanlig fart
flyga ut genom luckan. Ty i farsen är stockholmaren med sitt
glada lynne tokig.
Men denna omplacering af repertoaren får väl ursäktas Ranft.
Ty han har ifrigt framhållit för en intervjuare, att han ju är en
privat man, som spelar teater utan statsunderstöd och först och
främst måste sauvera intäkten. Här kan det vara lämpligt
inflika, hur Dramaten ju äfven saknar all hjälp af staten, men
dock ej plägar uppsöka farsens räddande område, när situationen
varit brydsam. Man ger häldre »Cyrano», och det är berömvärdt.
Fars och operett är stockholmarens lif, och operetteatern är
den mest gifvande scenen hos oss. I den en liten bit norr om
Centralen belägna Vasateaterns gamla salong samlas de
skrattande skarorna inför »Geishan», »Gycklarbandet» eller någon
annan af de sångpjeser, som kommit så i ropet. Anna
Petterson-Norries bild småler från takmålningen ner på den upprymda
parketten, och den riksbekanta råttan kilar på premiäraftnarne
mellan damernas kjolar, uppväckande små hänförande skrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
