Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kongl. Blindinstitutet vid Tomteboda. En bild från de blindas värld, af John Sundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
staltens harmoni, så återspeglar sig dock efter hand i hans själ
den ljufva bilden af det, som på hans fördunklade näthinna icke
kan reproduceras.
I stället för två ögon besitter han två synnerligen fint skärpta
öron och tio känsliga finger, hvilka liksom trefvande känselspröt
lära honom fullt tydligt begripa sin omgifning.
Och ändtligen besitter han ju människans härligaste gåfva,
det ljufva, lifgifvande språket.
Om vi också förstå och deltaga i den djupa smärta, som
söndersliter sonens, den unge Melchtal’s, bröst vid underrättelsen
om att kejsarens fogde, den fräcke och grymme Landenberger,
låtit borra det spetsiga stålet i hans åldrige faders ögon, så kunna
vi dock icke obetingadt instämma i skaldens klagan och gifva
honom rätt däri, att det är långt svårare att lefva och icke se,
än att dö.
Ett i dunkel försjunket öga bevarar under hela lif vet
erinringen om den ljusstråle, som i barndomens första år smekt och
kysst detsamma. Men hvad ser den blindfödde? Vår arma i
mörker sittande broder och syster!
Liksom de i jorden gömda kornen en tid ligga slumrande
för att vakna till groning och lif, eller ur de slutna knopparne
efter hand utveckla sig färgrika, doftande blommor, belysta af
en strålande, mildt värmande vårsol, hvarvid tusende sinom tusen
skaror af bevingade varelser sjunga pånyttfödelsens lof, då den
eviga kärlekens vindfläkt blåst lif i de domnade lifsandarna och
naturen, iklädd sin hänförande skrud, utbreder sitt tjusande
panorama för våra hänryckta blickar; så se vi äfven inom det
tystas värld, inom andens rike, många frön, utsådda af
människokärlekens hand, omhuldade af arbetets trägna omsorger och
vattnade af välsignelsens tårar, uppspira och skänka en ännu mera
upplyftande syn genom de mången gång oväntade frukter, som
framalstrats hos varelser, dömda, såsom det skulle tyckas att för
alltid framsläpa sitt lif i okunnighetens mörker.
Men liksom på skapelsedagens morgon från Allfaders mun
ljöd: »varde ljus», så ljuder ännu i dag, genom hans härolder,
bildningens oförtröttade kämpar, samma härliga stämma, och ur
det nattliga kaos, som omtöcknade så mången för det högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
