- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
6

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är snällt folk, det är det, de har mig över
sommarn, och de missunnar mig varken min sovvrå
eller födan — en får gona sig som riktigt
herrskap... Vintertid då är det att ge sig ut på
vägarna. Mycket behöver jag ju inte, och vad jag
behöver det får jag av goda människor, och till
våren tar jag mig nog fram med Vår Herres hjälp,
och en eller annan styver spar jag nog ihop —
det blir för dem det, de är ju släkt med mig...
Ja ängslig är jag inte, för den hulde Jesus han
överger inte den fattiga.

— Nej, det gör han inte, instämde prästen varmt
och fubblade en slant i hennes hand.

— Ers vördighet, Gud välsigne!

Hon böjde sitt darrande huvud mot hans knän,
och tårarna trillade som ärter utför hennes gråa
ansikte, fårat som höståkrarna.

— Gud vare med dig, Gud vare med dig!
viskade han förläget och reste henne upp.

Med darrande händer samlade hon ihop
tiggarpåsarna och käppen med den spetsiga doppskon,
gjorde korstecknet och började vandra den breda,
sönderkörda vägen hän mot skogen. Men gång
efter annan vände hon sig om mot byn och
blickade sorgset på åkrarna, där man tog upp potatis,
på röken från herdeeldarna, som ringlade sig över
stubbåkrarna. Till sist försvann hon bakom
buskarna utmed vägen.

Prästen återtog sin förra plats på ett ploghjul,
tog sig en pris snus och slog upp breviariet, men
hans ögon halkade av de röda bokstäverna och
flögo ut över de vida, i höstro sänkta markerna,
irrade upp mot den bleka himlen och stannade
till sist vid en karl, som gick lutad över plogen.

— Walek... fåran blir sned du! ropade han litet
hett och följde nu steg för steg ett par feta grållar,
som drogo en gnisslande plog.

Förstrött började han åter fara med ögonen över

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free