- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
10

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hördes rårna, fälteldar brunno, och långa, blåa
rökringlar drogo över markerna. En vagn
dundrade, en plog rasslade mot en sten — så sänkte
sig för ett ögonblick åter tystnad över jorden, och
man hörde flodens dova brus och mullret från
kvarnen, som låg gömd i en dunge gulnade träd
bakom byn. Men bäst det var klang en visstump
eller ett rop, man visste inte varifrån, strök utefter
marken, tornade mot plogtiltor och gröpper och
drunknade utan eko i höstgråheten, i stybben,
övervävd med silverglittrande spindelnät, på de
öde, slumrande vägarna, över vilka rönnarna höjde
sina tunga, röda huvuden. På ett håll sladdades
en åker, och ett moln av grått, uråldrigt damm
steg för sladden, tänjde ut sig ända upp mot
åsen och föll. Som ur ett moln reste sig ur det
en barfota, barhuvad bonde med ett skynke bundet
om livet. Han gick långsamt, tog handen full
med säd ur skynket och sådde med en monoton,
from och signande rörelse. Kommen till ändan av
åkern fyllde han på säd ur en säck, vände om och
nalkades långsamt åsen. Först det rufsiga
huvudet, så skuldrorna och till sist hela karlen tecknade
sig mot solen med sin oföränderligt signande
rörelse, och säden virvlade mot marken likt ett
guldregn.

Prästen gick allt långsammare. Ibland stannade
han för att andas ut, och än såg han sig om efter
sina grållar, än tittade han på några pojkar, som
bombarderade ett väldigt päronträd med sten. Så
kom hela flocken framspringande till honom, och
med händerna gömda bakom ryggen kysste de
ärmen på hans sutan.

Han strök dem över huvudena och sade
förmanande:

— Bryt bara inte av grenarna, då får ni inga
päron nästa år.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free