- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
21

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

21

och försvann; till och med Hanka reste sig från
tröskeln och stod där rådvill och förskrämd.

— Ni har fördärvat krittret för mig... röt
gubben omsider efter att ha synat kon. Trehundra
gulden som slängda i kärret! Kring matfatet
trängs ni, odågor, men passar på sitt det gör
ingen. En sån ko, en sån ko! En kan ju inte
ta ett steg hemifrån, utan att en strax skall råka
ut för skada och förlust.

— Jag har ju varit ute och tagit upp potatis
ända sen i middags, urskuldade sig Hanka
lågmält.

— När ser du efter något? skrek han
ursinnigt. När står du på mitt bästa?... En ko, som
det inte finns maken till på någon gård!

Han klagade alltmer förtvivlat, gick kon runt,
försökte lyfta upp henne, drog henne i svansen
och synade hennes tänder; men kon rosslade allt
tyngre, blodet upphörde att rinna och stelnade till
svarta skovor; det var tydligt att hon höll på
att dö.

— Inget annat att göra än sticka henne, så man
åtminstone får något av henne, sade han till sist,
hämtade en lie från ladan, vässade den litet på
slipstenen, som stod vid lagårdsväggen, kastade
av sig rocken, kavlade upp skjortärmarna och grep
sig verket an...

Hanka och Jozia brusto i storgråt, ty liksom
anande döden lyfte Bläsa mödosamt på huvudet,
bölade dovt och... föll så sparkande tillbaka med
uppskuren strupe.

Hunden började slicka det halvstelnade blodet,
och därpå sprang han bort till potatisgropen och
gav sig till att skälla på hästarna utanför staketet,
ty där hade Antek lämnat vagnen och stod själv
lugnt och åsåg slakten.

— Tjut inte, din gås! Fars ko angår väl inte
oss, sade han förargat till hustrun och gick att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free