Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Antek bara försökte sko sig själv, smeden gick
också, och lurade, och Jozka? Ett yrfä utan
förstånd i huvet, inget under för resten, hon var ju
bara på tionde året... Hanka gick och drog
benen efter sig och var jämt krasslig och
uträttade inte mer än vad en katt jamar ihop...
Och därför gick det också åt skogen med allt...
Bläsa måste stickas... vid skördeanden dog en
gält... kråkorna hade tagit så många gässlingar,
att bara hälften4 var kvar... För allt som hade
fördärvats och slarvats bort!... Allt rann som
genom ett såll.
— Men jag ger mig inte! skrek han nästan
högt. Så länge jag står på mina ben, lämnar jag
inte ifrån mig en enda morgen, jag sätter mig
inte på undantag hos er. Så fort Grzela
kommer hem från militärtjänsten, så får Antek ta
över hustru sins jordlapp igen... jag ger mig
inte...
— Prisad vare Krist... ljöd en röst.
— I evigheters evighet, svarade han mekaniskt
och vek av vägen in på en gärdsgårdsomhägnad
gångstig, som förde till fogdens gård.
Det lyste i fönstren, och hundarna började
skälla.
Han gick raka vägen in i storstugan.
— Är fogden hemma? frågade han en fet
kvinna, som låg på knä vid en vagga och
gav di.
— Han kommer strax, han har åkt efter
potatisen. Sätt er, Maciej, den här väntar också på
honom, och med en rörelse av hakan visade hon
på en tiggargubbe, som satt vid spisen. Det vaii
den blinde med hunden. Det röda skenet från
brasan göt sig skarpt över hans stora, slätrakade
ansikte, den kala hjässan och de vidöppna, av
en hinna täckta ögonen, som stirrade orörliga
under de buskiga, gråa ögonbrynen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
