- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
95

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

95

nigt räkna över, och Jankiel lugnade sig och
fyllde hans glas än en gång, men nu med ren
arrak. Han sade ingenting.

Under tiden hade det strömmat alltmera folk
till krogen. Mörkret hade fallit på, ljusen tändes,
musikanterna började klämma i med mera fart,
och sorlet växte. Man skockade sig vid disken,
utefter väggarna eller mitt i salen, språkade om
ditt och datt, rådgjorde eller klagade sina
bekymmer, och en och annan drack eii granne till, men
sällan, ty man var inte kommen för att supa, utan
bara ändå, för att vara tillsammans och höra på
musiken och få veta litet nytt. Det var ju söndag,
och att vila då och förhöra sig om vad som hänt
och skett var ingen synd, och vad det beträffar
att ta sig ett glas i lag med grannarna så sade
själva hans vördighet ingenting om det, bara allt
gick skickligt och sansat till... Och han kunde
väl inget säga heller; till och med krittren behöver
ju och är glada åt att vila sig efter arbetet.

Vid bordet bänkade sig de äldre gårdsbrukarna
och några kvinnor, som i sina röda kjolar och
huvuddukar sågo ut som blommande malvor. Alla
talade på en gång, och det gick ett brus som i
skogen genom krogsalen, och fotstampet ljöd som
dånet av slagor i trösken, och första fiolernas
skorrande stämmor sjöngo:

»Och vem skall fånga mig... fånga mig?»

»Jo jag... jo jag... jo jag», brummade
basfiolerna, och trumman bara ruskade på sig och
skrockade och förde väsen med sina småpinglor.

Det var inte många som dansade, men de
stampade så att golvplankorna knarrade och bordet
runkade, så att flaskorna klirrade och glasen
ramlade omkull.

Livaktigheten var dock inte vidare stor, men så
var det heller ingen särskild anledning, som vid
bröllop eller förlovningar. Man dansade lite för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free