- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
103

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

103

från det gulnade gräset och sävligt tuggande
riktade blicken mot långt avlägsna rymder; och
då och då ljöd ett dovt, melankoliskt bölande över
de öde fälten.

Och för var gryning var det mörkare och
kallare, allt lägre ringlade sig röken genom de kala
apelgårdarna, allt flera fåglar kommo flygande
till byn och sökte skydd i lador och stackar, och
kråkorna slogo ned på takåsarna eller i de kala
träden eller kretsade dovt kraxande över marken
— liksom sjöngo in vintern.

Mitt på dagen var det soligt, men så dött och
tyst, att suset från skogarna hördes soin ett dovt
brus och flodens porlande ljöd som en smärtsam
snyftning. Några sista brittsommarglimtar döko
fram man visste inte varifrån, men slukades av de
kalla, vassa skuggorna mellan stugorna.

Det låg en dödsstämning över dessa stilla
middagstimmar, vägarna sträckte sig ödsliga och
stumma, de avlövade apelgårdarna stodo som i
ängslig bidan.

Och ofta, allt oftare, överdrogs himlen av gråa
moln, så att man redan vid vesper måste ge sig
hem från utearbetet, ty världen försänktes i
mörker ...

Man plöjde ännu åkrarna för vårsäden; mången
plöjde sista fåran i svarta mörkret, och då han
vände hem, såg han sig om på åkern en sista gång
och tog ined en suck farväl av den till våren.

Fram på eftermiddagarna började det ofta regna.
Till en början var det bara korta, fast kyliga
skurar, men allt oftare fortsatte de till
skymningen, till den långa höstskymningen, då
stugfönstren lyste likt gula blommor och
vattenpussarna på de öde vägarna täcktes av en isskorpa.
Och så kom den kalla, våta natten och slog törn
mot stugväggarna och tjöt i apelgårdarna. Till
och ined den vingbrutna storken, som hade blivit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free