- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
104

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

104

kvar och ensam gick och spetade på ängarna,
började söka upp Borynas höstack eller kom fram på
gården, där Witek lade ut mat som lockbete för
honom.

Även alla möjliga tiggare kommo allt oftare till
byn. Både de där vanliga, som med stora påsar
och långa bönramsor gå från dörr till dörr
ledsagade av hundarnas skall, och så de andra, som
kommo från heliga orter — som kände till Östra
Brama, Czenstochowa och Kalwaria och under
de långa ’kvällarna gärna förtalde vad som hänt
och skett ute i världen och vilka under som hade
tilldragit sig på ena eller andra hållet. Det kunde
till och med hända, att det kom någon, som varit
ända till det heliga landet och kunde berätta
sådana märkvärdigheter, kände till sådana underliga
länder, hade farit över sådana stora hav, haft
sådana äventyr, att de andäktigt lyssnande grepos
av häpnad och mer än en rentav hade svårt att tro
allt det där. M.en man lyssnade ju begärligt i
alla fall, ty vem vill inte höra nytt, och kvällarna
voro långa och sova kunde man ända tills dagen
grydde och det på båda öronen.

Hösten var här, senhösten, håhåjaja!

Och varken vistrallar eller hojt, varken
fågel-kvitter eller tillrop hördes i byn — ingenting annat
än blåsten, som ylade i halmtaken, och regnet,
som slog som glasskärvor mot rutorna, och så
slagornas dova, med var dag växande klapper
på logarna.

Lipce sjönk i dödsdvala liksom fälten omkring
det, som gråa och plundrade nu lågo sträckta i
stilla slummer; liksom de nakna, misshandlade
trädstackarna, som långsamt stelnade för den
långa, långa vintern.

Det var höst, vinterns köttsliga mor.

Tillsvidare tröstade man sig med att värsta
slasket ännu inte hade börjat, att vägarna ännu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free