Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
så vidare, till gässen, till grisarna, till lagårn, och
Lapa lunkade efter henne sömnig och trög. Till
gubben sade hon ej ett ord, fast hon mycket väl
visste vad som felades honom och vållade hans
oro. Den blev till slut så stark, att han måste
gripa sig an med att slå ner störarna utanför
väggen till vintertätningen.
Alltemellanåt stannade Jagustinka bredvid
honom, och till sist anmärkte hon:
— Arbetet vill inte gå för er i dag, tror jag.
— Nej, hunna, inte alls.
Herregud, ett sånt väsen här kommer att bli,
tänkte hon, i det hon avlägsnade sig. Gubben
gör rätt i att gifta sig, det gör han. Annars
skulle barnen ha givit honom ett likadant
undantag som mina har gett mig.
Hela tio morgen jord god som guld gav jag
bort, och vad fick jag för det?... hon spottade
av ilska. I lejhjälp får jag gå, en hjälpkäring har
det blivit av mig.
Och gubben, som inte kunde hålla sig längre,
slängde yxan i backen och röt:
— At hunna med det här görat!
— Det är något som gnager er invärtes.
— Ja, gnager, det är just vad det gör.
Jagustinka satte sig på bänken vid väggen, drog
ut en lång tråd, vevade den om spolen och sade
lågmält och litet försagt:
— M.en ni har väl inget att oroa och bekymra
er för?
— Vet ni det ni?
— Var inte ängslig, Dominikowa är klok och
Jagna har också förstånd.
— Säger ni det? utbrast han glad och satte sig
bredvid henne.
— Visst, jag har väl ögon.
De tego en lång stund, båda väntande på något
ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
