- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
203

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’203

tiggarnas, och de som inte lade något i deras
byttor tryckte i stället en slant i de framsträckta
händerna, viskande namnet på de döda, som de
ville ha en bön för.

Kören av böner, sånger och namnuppräkningar
steg oavbrutet i klagande rytm över grindarna,
och folket strömmade vidare och skingrade sig
mellan gravarna, så att ljusen började glimma
likt lysmaskar i mörkret bland träddungar och
torrt gräs.

Ett dämpat bönemummel dallrade genom
stillheten utefter jorden; ibland hördes en snyftning
från någon grav, ibland vindlade sig en skärande
veklagan fram mellan gravarna, ibland skar ett
plötsligt, kort, förtvivlansbräddat skri likt en blixt
genom luften, än här än där ljöd sakta barnagråt
likt fågelpip ur trädens skymning.

Ibland föll också en dov, tung tystnad över
kyrkogården, endast träden susade dystert, och
endast ekot av människornas gråt och klagan steg
mot himlen, svävade ut över all världen.

Människorna rörde sig tysta mellan gravarna,
viskade ängsligt, blickade ängsligt hän mot det
natthöljda, outgrundliga fjärran.

— Envar skall dö! suckade de i orubblig
undergivenhet och trampade vidare, satte sig vid sina
fäders gravar och läste böner eller blevo sittande
stumma och stirrande, döva för livets, för dödens,
för smärtans språk — som träden och som träden
skälvande i en dunkel ångestkänsla.

— Käre Herre Jesus! Barmhärtige Herre Gud!
Maria! bröt det fram ur deras själars kaos, och de
lyfte sina ansikten, stelnade och utpinade som
helga jord själv, och deras ögon, gråa som
vatten-polarna, ännu blinkande i skymningen, häftade sig
på korsen, och med något i rörelsen som påminde
om trädens sömntunga vaj sjönko de på sina
knän; för Kristi fötter nedlade • de sina ängslade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/1/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free