- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
205

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’205

— Så de skall få hälsa på de sina, upprepade
Witek rysande.

— Var inte rädd, din dumsnut, den onde
kommer ingen vart den här dagen, alla bönerna och
ljusen driver bort honom... Och Herren Jesus
själv vandrar omkring på jorden den här dagen
och räknar efter hur många själar han ännu har
kvar, den gode husbonden, alla räknar han, alla...
Det talte mor min om för mig, jag minns det så
väl, och gammalt folk säger detsamma...

— Herren Jesus vandrar omkring på jorden i
dag, viskade Witek och såg sig spejande omkring.

— Men inte får du se’n inte... det är bara
helgonen som får det och så människor som har fått
lida mycket...

— Titta, det lyser där, det är några människor
där! ropade Witek förfärat och pekade åt en rad
gravar invid staketet.

— Där ligger de som de slog ihjäl i skogen...
mitt herrskap ligger där... ja, och mor min ligger
där... ja...

De trängde sig igenom snåren och föllo på knä
vid några gravar, som voro nästan jämnade med
marken; inga kors angåvo dem, inga träd
skuggade dem, det var bara sand alltihop, ett par torra
kungsljusstjälkar och så tystnad, förgätenhet, död.

Jambrozy, Jagustinka och gubben Klemb lågo
på knä vid de där döda gravarna; två små lampor
brunno i sanden, vinden fläktade och kom lågorna
att fladdra och svepte med sig böneorden och bar
dem ut i svarta natten ...

— Joo ... mor min ligger där... jag vet det,
viskade Kuba, mera för sig själv än till Witek, som
tryckt sig tätt intill honom, för han frös ända
tvärsigenom.

— Magdalena hette hon... Far hade ett eget
stycke jord, men han tjänade soin kusk på
herr-gårn ... körde hingstspannet för gamla herrn ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free