- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
212

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’212

de ut oeh det med yxor och högafflar och vad
som helst, för ger sig gör de inte...

— Jesus Maria! Det blir ju ett stort spektakel
— slagsmål och elände!

— Säkert. En får spräcka några herrgårdsskallar
först, så får en väl sin rätt sen.

— Antek! Har ilskan förvirrat förståndet på
dig? Du pratar ju dumheter, kära vän!

Men Antek hörde inte längre på honom, han
tog ett par steg åt sidan och försvann i mörkret,
och prästen fortsatte raskt i riktning mot
prästgården, ty han hörde buller av vagnshjul och en
svag, klagande gnäggning från märren.,

Antek åter gick neråt byn och tog vägen mot
kvarnen och bortre sidan av dammen för att slippa
gå förbi Jagnas stuga.

Som en tagg satt hon i hans hjärta, som en
otäck tagg, han kunde inte draga ut den, inte på
något vis bli kvitt den.

Det sken ljus från hennes stuga — lyste så klart,
blinkade så muntert. Han stannade för att kasta
en endaste blick dit, för att om så bara slunga
en ed — men något drev honom, så att han flög
i väg som vinden och inte ens såg sig om.

— Hon var redan fars, fars...

Han flydde till svågern, till smeden — någon
hjälp fanns förstås inte att få hos honom heller,
men han fick sitta en stund hos annat folk och
slapp vara därhemma i faderns stuga... Och
den där prästen sen, som förmanade honom att
arbeta! Tack så mycket, själv gjorde han
ingen-ting, inga bekymmer och ledsamheter hade han,
det var lätt för honom att predika för andra.
Hustrun och barnet hade han påmint honom om ...
henne kom han nog ihåg ändå minsann. Han
hade fått sin leda vid hennes lipande och hennes
underdånighet och hennes tiggande hundögon ...
Om inte hon vore! Om han vore ensam! Herre-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free