- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
213

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’213

gud! stönade han, och han greps av en så vild,
ursinnig vrede, att han skulle velat flyga någon
i strupen, slita sönder honom, slå honom till döds!

Men vern?... Nej, nej, det visste han inte,
och ursinnet försvann lika plötsligt som det
kommit, och han stirrade med tom blick in i natten
och lyddes till stormen, som jagade genom
apelgårdarna och tog sådana tag i träden, att de lade
sig över staketen och piskade honom i ansiktet
med sina grenar... Och han släpade sig vidare
tungt och trögt, och över hans själ välte sig
sådana berg av förtvivlan, trötthet, vanmakt, att
han snart förgätit vart han ärnade sig.

— Jagna är fars, fars! upprepade han gång på
gång och allt tystare — som en bön han inte fick
glömma.

I smedjan stod ett rött sken från ässjan,
smedspojken pustade så ursinnigt med blåsbälgen, att
de uppglödgade kolen fräste och sprutade röda
flammor. Smeden stod vid städet med mössan
bakpå nacken, uppkavlade ärmar och förskinn^
ögonen lyste som ett par kol i det nersotade
ansiktet, och han hamrade på ett rött järn så det
dånade och ett regn av gnistor sprutade fram
under hammaren och fräsande sjönko i den
leriga marken.

— Nåå, vad har du att tala om? frågade han
efter ett ögonblick.

— Hå ... vad skulle jag ha att tala om ? svarade
Antek lågt, lutade sig mot en av kärrorna, som
stodo där och väntade på sina järnbeslag, och
stirrade in i elden.

Smeden lät sig inte störas i sitt arbete, han
värmde järnet gång efter annan och hamrade
takt-mässigt, och dessemellan hjälpte han pojken att
pusta med bälgen, då det behövdes starkare eld.
Då och då såg han förstulet på Antek, och ett
elakt leende spelade under hans röda mustascher.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free