- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
226

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’226

fäste spjälor över, men lians händer darrade, och
gång efter annan hörde han upp med arbetet.

Lutad mot väggen, blickade han mellan de
avlövade träden bort över dammen, bort mot Jagnas
stuga... Nej, det var inte kärlek som steg inom
honom, det var förbittring, det var tusen hatfulla
känslor — han förvånades själv över dem. Den
hyndan, de kastade ett ben för henne och hon
fram och högg det! tänkte han.

Men hur det var, minnen började komma
framsmygande utifrån de kala fälten, från vägarna, från
de svartnade, huttrande apelgårdarna, och de
hakade sig fast vid hans hjärta, slingrade sig in i
hans tankar, skymtade för ögonen, tills pannan
blev svettig, blicken het och en rysning skakade
honom. Ha, därborta i apelgården... och den
där gången i skogen... och när de tillsammans
vände hem från staden...

Herre Jesus! Han rent raglade till, ty plötsligt
såg han tätt framför sig hennes lidelsefullt
upphettade ansikte, hennes blåa ögon och de fylliga
röda läpparna, övergöts av andedräktens glöd,
hörde den viskande, brutna rösten bräddad av
kärlek och lidelse... Antos! Antos!... Hon
tryckte sig så tätt intill honom, att han kände
hela henne, hennes bröst, hennes skuldror, hennes
ben... Han måste gnugga sig i ögonen och jaga
ifrån sig den förledande synen, men hela hans
rasande förbittring smalt i droppar från hans
hjärta som ispiggarna från taket, då vårsolen
värmer dem. Kärleken vaknade på nytt, och en
smärt-fylld längtan reste sitt taggiga huvud, en längtan
så förtärande, att han skulle velat köra huvudet
i väggen och skrika himmelshögt.

— At helvete me’t! röt han, väckt till besinning,
och kastade en blick på Witek för att se, om han
anade något

Sedan tre veckor levde han i feber, i väntan på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free