- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
228

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’228

berg. Det kylnade till, marken stelnade, luften
vart vass och frisk som då det rustar sig till
nattfrost, och allt klarare och skarpare hördes trampet
och råmandet av boskapen, som drevs till
vattning, knarrandet i lagårdsdörrar och
brunn-svänglar, samtal, barnskrik och hundskall. Här
och där lyste det redan i fönstren, och långa
ljuspilar dallrade i vattnet. Bakom skogen höjde sig
långsamt en väldig, röd fullmåne, och det stod
ett sken ifrån den som om en eldsvåda rasat
någonstans långt inne i skogen.

Boryna tog på sig vardagskläderna och gick
ut igen, tittade in i stall, lagård och lada och
till och med i svinstian, läxade upp Kuba för
någonting och Witek för att kalvarna kommit
lösa ur kätten och gingo omkring bland korna.
Då han åter kom in, sutto alla där och väntade på
honom... De tego, men allas ögon lyftes emot
honom för att så genast sänka sig igen, ty han
stannade mitt på golvet, såg sig omkring och
frågade gäckande:

— Allesammans! Skall det hållas rättegång här?

— Nej, inte rättegång inte, men med en bön
har vi kommit, sade smedshustrun osäkert.

— Varför har inte man din kommit också då?

— Han har arbete som brådskar och stannade
hemma för det.

— Såå ... arbete... såå... smålog han slugt,
kastade av sig rocken och började draga av
stövlarna, och de tego och visste inte hur de skulle
börja. Smedshustrun harklade sig och tystade
barnen, som börjat stimma, Hanka satt på
tröskeln och gav sin pojke bröstet, allt under det hon
kastade oroliga blickar på Antek, som satt vid
fönstret och gjorde upp för sig själv vad han
skulle säga, darrande i hela kroppen av
sinnesrörelse och otålighet. Jozia allena skalade lugnt
potatis vid spisen, kastade vedpinnar på elden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/1/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free