- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
232

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’232

— Att hon är en liderlig slampa, det vet hela
byn... hela världen vet’et... alla...

— Akta dig du, för annars smäller jag truten din
i väggen, så den mister målföret! Akta dig!...
och han började rista henne. Men nu sprang Antek
fram och ställde sig skyddande för hustrun.

— Och det säger jag med, att hon är ett luder...
jag! Och vem som velat har sovit med henne...
jag!... vrålade han besinningslöst. Mera hann han
ej säga, ty gubben, nu äntligen driven till raseri,
gav honom ett slag för munnen, så att han
tumlade om, slog pannan i ett glasskåp och drog det
med sig i golvet. Han sprang genast upp igen,
översköljd av blod, och rusade på fadern.

De kastade sig över varann som två ilskna
hundar, och skuldra mot skuldra foro de rummet runt,
brottades och vräkte varann mot sängen, mot
klädkistan, mot väggen, så att det dunsade. Det blev
ett obeskrivligt oväsen, kvinnorna ville skilja dem
åt, men de vältrade sig redan på golvet,
hopnystade av hat, och försökte krossa och kväva varann.

Det var en lycka, att grannar kommo
tillskyndande och skilde dem åt.

Antek buro de tvärsöver förstun och hällde
vatten över honom, halvt sanslös som han var
av utmattning och blodförlust, ty glasrutan hade
skurit sönder honom i ansiktet.

Med gubben var inget fel; hans tröja hade blivit
litet sönderriven, ansiktet var litet sönderklöst och
för resten blått av raseri... Han motade
svärjande ut folket, som rusat till, stängde
förstu-dörren och satte sig framför spisen.

Men han kunde inte lugna sig, ty ideligen kom
han ihåg vad de sagt om Jagna, och det skar som
en kniv i hans hjärta.

— Det där skall du få för, ditt svin, det skall du
få fört lovade han. Säga så om Jagus!... Men
i detsamma kom han att tänka på vad han redan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free