Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XI.
— Sover du, Jagus?
— Som om jag kunde sova! Jag vaknade i
dagningen, och inte en minut kan jag få ur huvet,
att bröllopet skall stå i dag... det är så man
knappt kan tro’t.
— Är du ängslig, flickan, säg? frågade hon
saktare, med en skygg förhoppning i hjärtat.
— Vad skulle jag vara ängslig för? Det är ju
bara, att jag skall ge mig av ifrån er till mitt
eget...
Gumman svarade ej, hon kvävde
saknadskänslan, som med ens kommit över henne, steg ur
sängen, klädde nödtorftigt på sig och gick till
stallet för att väcka pojkarna. De hade försovit sig
efter gårdagens svenkalas, det var redan ljusan
dag. Jorden badade i rimfrostglitter, i öster tände
sig morgonrodnaden — det var som någon strött
glödande eldbränder över himlen.
Dominikowa tvättade sig i förstun och började
sedan tyst stöka i stugan. Men gång efter annan
kastade hon en blick på Jagna, vars huvud knappt
skönjdes i halvskymningen, som ännu fyllde
stugan.
Ligg du, flickan, ligg... Sista gången hos mor,
sista gången, tänkte hon ömt och med återväckt
bitter saknadskänsla. Hon ville inte tro att det
verkligen var i dag, måste riktigt tänka igenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
