Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
• Då sprang Witek till Jagustinka, för hon förstod
sig också på sjukdomar. Men gumman satt inne
i kammarn tillhopa med andra käringar, och de
läskade sig så flitigt med brännvinsglögg och öl,
de pladdrade och gastade så, att det inte var
möjligt att komma till tals med henne. Tag på
tag kältade Witek, att hon måste följa med till
Kuba, och till sist slängde hon ut honom genom
dörren och gav honom ett par klatschar till
reskost på vägen. Gråtande sprang han tillbaka till
stallet.
Som Kuba hade slumrat till på nytt, grävde han
ner sig i halmen, drog en gammal trasa över
huvudet och somnade.
En dryg stund efter frukosten väckte honom de
hungriga och omjölkade kornas råmanden och
Jagustinkas gälla röst: hon hade försovit sig, hon
som de andra, och försökte nu gottgöra sina
försummelser genom att gorma.
Först när hon stökat undan det brådaste arbetet,
tittade hon in till Kuba.
— Hjälp mig, gör något! bad han viskande.
— Gift dig, så blir du bra, började hon
muntert, men vid åsynen av hans blåa, uppsvällda
ansikte vart hon tvärt allvarsam. Du behöver visst
präst bättre än doktor du. Vad kan jag göra
åt dig? Jag kunde ju läsa över dig eller bränna
rökelse över dig, men inte gjorde det någon nytta
inte... Efter vad jag kan se är det dödssoten
du har.
— Skall jag dö?
— Det står i Guds hand, men nog tycker jag
det ser ut som om skrangelman hade dig i
klorna...
— Skall jag dö, säger ni ?
— Skulle vi inte skicka efter hans vördighet,
vad?
— Hans vördighet! utbrast han häpen. Kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
