Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
hans vördighet hit, till stallet, till mig? Vad
tänker ni på?
— Än sen? Han är väl inte av socker heller,
så att han smälter här i hästdvngan? Prästen
är väl till för att komma, till vilken sjuk han än
blir kallad.
— Jesus! Skulle jag vara så dristig... i den
här smörjan, till mig...
— Du är dum som ett får! Hon ryckte på
axlarna och gick.
— Dum kan hon vara själv, vet ju inte vad
hon säger, muttrade han upprörd och ond, sjönk
tungt ner på sitt läger och låg länge och
funderade över förslaget. Ett sånt påhitt av käringen!...
Hans vördighet, som spatserar omkring i sina
fina rum, läser i bok, talas vid med Herren Gud
— kalla honom till mig! De där kvinnfolken...
pratar vad tok som faller dem in... Det dumma
nötet!
Och så ensam förblev han som oin de alldeles
glömt bort honom.
Witek tittade in ibland för att fodra och vattna
hästarna, honom gav han också vatten, men
försvann med detsamma och sprang till
bröllopsgården, där gästerna åter börjat samla sig för att
ledsaga bruden till det nya hemmet. Ibland kom
Jozka infarande, stack till honom en bit kaka,
pladdrade och fyllde stallet med ett sådant oväsen,
att hönsen började kackla av förskräckelse på
pinnarna; och så var hon vips borta igen.
Och inte underligt att hon hade brått, för nu
var festen i gång igen, musiken skallade och det
hördes muntert stoj och sång.
Kuba låg stilla, ty plågorna hade släppt, lyddes
till hur folket roade sig, pratade ined Lapa, som
inte övergav honom för ett ögonblick, och gav
honom med av Jozias bröllopskaka; ibland
smackade han åt hästarna och pratade med dem, och’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
