Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
de gnäggade glatt och vände huvudena åt honom,
ungstoet slet sig till och med lös och kom fram
till britsen och lade sin fuktiga, varma nos mot
hans ansikte.
— Du har magrat, lilla stackarn, du har magrat!
Han smekte henne ömt och kysste de utspärrade
näsborrarna. Men var inte ledsen du, snart blir
]ag frisk, och då skall jag göra dig rund igen,
om så skall vara med rena havren.
Han tystnade plötsligt och stirrade stelt på de
mörka kvistarna i trävirket, från vilka kådan hade
sipprat ner och hängde som stelnade
bloddroppar.
En blekt solig dag blickade med stilla ögon
in genom springorna; genom den öppna dörren
åter vällde en bred flod av ljus, skimrande och
glittrande som dvärgsnäten på stubbåkrarna.
Timmarna gingo, släpande sig fram likt blinda
och halta tiggare, som mödosamt och tigande pulsa
genom vägsanden; eller som en sten faller i
vattnet, sjunker och försvinner för varje mänskligt
öga, så gingo de.
Ibland kom en flock kvittrande sparvar
infa-rande i stallet och styrde djärvt rätt på
krub-borna.
— Så kloka de är! mumlade han för sig själv.
Bara en liten fågel, men Herren Jesus ger honom
förstånd, så att han vet var han skall finna föda.
Tyst, Lapa, låt de stackarna få äta i fred och
skaffa sig krafter, för dem också kommer vintern.
Han hejdade hunden, som sprungit upp för att
jaga bort tjuvarna.
Svinen började grymta på gården och skubba
sig mot knuten, så att stallet skakade, och sedan
stucko de in sina långa, soliga trynen genom
dörren och grymtade.
— Kör ut dem, Lapa! De där glufsarna, de
får aldrig nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
