Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
att mor är borta, fröjdar sig åt gräsen, som susa
över det, tittar på solen, sträcker händerna mot de
flygande fåglarna och på sitt språk talar med
allt och fröjdar sig, så kände han sig nu. Han
hade det så skönt, lugnt och plågfritt, var så
ljus och lätt i hågen, att han aktade sin sjukdom
för ingenting, ja, i all tysthet yvdes han en
smula... Yxan hade han slipat, benet hade han
sträckt ut på tröskeln, och så hade han dängt till
på själva knäskålen. Ont hade det gjort, men för
ett hugg hade benet inte gått av... och så hade
han dängt i en gång till av alla sina krafter...
Och nu gjorde det inte ont alls längre, det hade
tydligen hjälpt... Hade han bara igen krafterna,
så skulle han inte behöva ligga på britsen längre,
utan kunde gå på bröllopet... och dansa skulle
han... och äta också, för han kände sig hungrig.
— Ligg nu lugnt och rör dig inte, mat skall du
strax få, jag skall säga åt Jozia.
Roch strök honom med handen över ansiktet,
och han och Jambrozy följdes åt ut.
— Mot morgonsidan blir det slut, han kommer
att domna av som en fågel, för all bloden har
runnit ur honom.
— Vi måste ha hit prästen, medan han ännu är
vid sans.
— Prästen har farit på bjudning till godsherrn
på Wola.
— Ja£ går och hämtar honom, det duger inte
att dröja.
— Det är en mil till Wola... inte kan ni ta er
fram genom skogen i mörkret. Här står skjutsar
och väntar på folk, som skall resa efter
kvällsmaten, tag en och åk.
En skjuts leddes ut på vägen, och Roch satte
sig upp.
— Glöm inte Kuba, han måste ha tillsyn, ropade
han i det sista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
