- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
6

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6

smält metall, och sände upp flamröda ångor och
svart rök strimmad av eldtungor, så att hela
världen såg ut att stå i brand.

Och ännu långt in på natten pyrde de röda
glöden, och människorna sade till varandra:

— Vintern växer och kommer ridande på onda
vindar.

Och vintern växte med var dag, var stund,
nästan vart ögonblick.

Till sist kom den.

Men först kommo dess förridare. Kort efter
sankta Barbara, hon som ger fridfull död, kommo
en stilla morgon de första korta, ryckiga
stormbyarna. De foro tjutande över marken likt
hundar som vädra ett spår, sträckte i väg utåt åkrarna,
morrade inne i buskarna, trasade sönder snön,
rumsterade i apelgårdarna, sopade vägarna, välte
sig i vattnen och togo i all tysthet med sig lite
smått från de skröpligare halmtaken och
gärdes-gårdarna. Sedan nystade de ihop sig och flydde
med ett tjut inåt skogarna. Men fram mot
vesper-dags började de skjuta fram långa, spetsiga och
väsande vindtungor ur kvällsdunklet. Hela natten
gingo de på och tjöto på fälten likt en flock
svultna vargar, och på morgonen låg jorden där
med sitt söndertrasade snötäcke och såg alldeles
spräcklig ut. Här och där i dälderna voro
hägna-derna kullvräkta, och på åkrarna lyste
snöfläckarna som vita bläsor. Vägarna voro hårdfrusna;
med .vassa tänder hade frosten ätit sig in i marken,
och den klang som stål under fotstegen.

Men så snart dagen kom, flydde också dessa
stormbyar med gny sina färde; de gömde sig i
skogarna, och där lågo de och lurade, darrande
av lystnad och redo till nya anlopp.

Himlen blev allt gråare och gråare. Alla moln
kommo framkrypande ur sina hålor, reste sina
urriga huvud, krökte de borstiga ryggarna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free