- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
7

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

7

började hotfullt och ljudlöst vältra fram över
himlen. Från norr kommo svarta bjässar, toviga och
sönderslitna, tornade på varann som kullstörtade
skogar, hoptrasslade, sönderskurna av djupa
klyftor och omramade av isgröna bankar, och de
jagade framåt med oemotståndlig makt och dovt
brus. Från väster, över den svarta, orörliga
skogsväggen, kommo långsamt stinna, blåa vält,
ställvis som genomskimrade av eld, och de följde
den ena på den andra i ändlös rad, i ett allt
mäktigare tåg, som flockar av jättefåglar. Från
öster kommo flata, rostfärgade, brungula, tröga
moln, hemska, fuktdrypande som lik i
upplösningstillstånd. Från söder kom det också
molnskockar, torvbruna, med en hop strimmor och
blåaktiga bulor, fläckiga och prickiga som hade
de varit översållade med ohyra. Även rakt
ovanifrån, liksom rätt ur den slocknande solen, dråsade
smutsiga molntrasor, skiftande i rött som
halv-kallnat järn. Och alla strävade att förena sig,
packade ihop sig och översvämmade himlen med
ett svart kaos av smuts och spillror.

Med ens bröt mörker in över världen, det blev
en dov stillhet, allt ljus slocknade, vattnen miste
sin glans, det var soin om allt hade stannat med
stirrande blick och återhållen andedräkt. En stor
bävan kom över jorden, kölden trängde ända in i
märgen, ångest tog tag om strupen, själarna dignade
i stoftet, dödens fasa svepte med tunga vingslag
över allt levande. En hare skuttade genom byn
med håren på ända i blåsten, kråkorna flögo gällt
kraxande rätt in i ladorna, ja, förirrade sig ända
in i förstugorna. Hundarna tjöto som besatta ute
på gårdarna, människorna sprungo kutande in i
husen, och nere vid dammen skenade blinda
märren, släpande spillrorna av sin vagn efter sig,
stötte emot gärdsgårdar och trädstammar och letade
gnäggande av ångest efter sitt stall.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 20:45:06 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/2/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free