- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
14

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14

Hanka for upp vid mannens svar, men lutade
sig genast ner över vaggan igen för att inte visa
sina tårar och sin bedrövelse.

Hur skulle det bli! Sån vinter, sån
förskräcklig kyla och sån fattigdom, att de bara levde på
potatis och salt! Inte en styver i huset, och han
ville inte arbeta. Hela dagen i ända satt han inne
i stugan och rökte cigarretter och stirrade
framför sig. Eller också gav han sig ut och rände
som en stolle. Herregud, herregud! stönade hon
smärtsamt. Inte ens Jankiel vill lämna något på
krita längre, vi blir tvungna att sälja kon, han
ger sig inte förr, och något arbete tar han sig
inte till med... Förstås, det är ju sant att det
inte anstår en sån som han att gå i dagsverken,
men vad skall man ta sig till, vad?... Om hon
vore karl, herregud, hon skulle minsann inte spara
sig, hon, träla som ett ök skulle hon, bara så de
sluppe sälja kon, kunde dra sig fram över vintern,
hålla ut till våren... Men vad kan jag göra, jag
stackare!... Själen kvidde i henne, hon såg ingen
råd.

Hon gick till de dagliga bestyren och kastade
förstulna blickar på mannen, som satt framför
elden. Äldste pojken hade han svept in i skörtet
på sin fårpäls och värmde hans små fötter mellan
sina händer, som han gång efter annan höll fram
mot elden. Han stirrade dystert in i glöden och
suckade. Gubben skalade potatis vid fönstret.

En pinsam tystnad, bräddad med hemliga
bekymmer och den kvävande förnimmelsen av deras
gemensamma elände, på en gång skilde och
förenade dem. De undveko att se varann i ögonen,
talade inte till varann, ty orden blevo bara
stönanden, men ur ögonen "talade återhållna
förebråelser, och i de bleka, avmagrade ansiktena lästes
bitterhet. Det gick en ström av agg emellan dem,
trotsigt och styvsint agg. Över tre veckor hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free